Transportsträckor och njutning

För några år sedan kom den, den förlösande meningen, under en intervju med Dalai Lama på TV – ”Mr Dalai Lama – what is the main purpose of life?”. Dalai Lama ler, tittar ner, fnissar nästan, en asiatisk konstpaus, det är klart att Dalai Lama vet, han behöver inte tänka efter… men han fortsätter och dra ut på det ”Hmmm… well you see…”, man väntar, kom igen nu… ”Hmmm yes, well….”… och så slutligen med ett stort leende ”Well you see, the main purpose of life is mainly to have fun!”.. Han ler triumferande över detta lite oväntade svar, ”… but how to get there is another question, you have to ask yourself… compassion…”… den buddhistiska medkänslan, jag pausade där, jag tyckte det första höll långt som svar på meningen med livet. Det är smått egoistiskt i sin altruism, en motsägelse för en del. Världen mår bäst av att jag mår bra…

Visions Of Wellness    from the Dalai Lama

I livets backspegel, efter alla omskrivningar och strykningar återstår några få ögonblick av upphöjd lycka, som inte har för vana att upprepa sig, man kommer ihåg dom, alla fem… och resten är mest transportsträckor… Man måste tidigt lära sig att falla för frestelser, kanske även utsätta sig för dom! De gånger vi sagt ett obegripligt nej till såna inviter är dom gånger vi minns tydligast senare i livet, med smärta, de återkommer inte… De svider för evigt. Ofta väljer vi den billigaste versionen av ”utsvävningar”, köper den billigaste resan, den billigaste maten och tar in det billigaste vinet. Måttlighet och snålhet kan bli kostsamt vid en slutsummering över ens liv, eller som Hemingway sa – ”Äta är en sak, skita en annan”. Det är inte en fråga om pengar. Mer ett förhållningssätt. I ”Konsten att njuta av livet” säger Lin Yu Tang att på vintern, då ska man vara inomhus. I det bästa rummet, och det är sovrummet, och det bästa i sovrummet är sängen, och där ska man ligga, och sova. På sommaren ska man sitta i skuggan under ett stort träd och spela schack och dricka vin med sina vänner…

Hemingway på Madrid Café, Paris 1954

Bland det mest tragiska som finns är barnfamiljer på semester. Vi har alla sett dom. Njutningens totala sammanbrott. På en grekisk ö, på lunch bredvid det glittande och lysande turkosa Medelhavet, familjen är äntligen på semester tillsammans för surt förvärvade pengar men nu!… men nej, mitt i allt som dukas upp framför dom, vin, ouzo och grekisk mat, nej.. det sägs inget, blickarna är tomma. Mamma skriker ibland till barnen att vara tysta, men annars är det tyst. Ingen säger ett ord. Pappa vill bara bort, vara någon annanstans, han ser rent av ledsen ut. Feeling out of place. Detached. Han har jobbat hela året för den hägrande semestern, och nu… ja, nu är det ett helt år kvar till nästa. Undrar vart man ska resa då… Han drar upp sin plånbok med en suck. Med grumlad medkänsla ser jag på i skuggan, läppjande på min Ouzo utan vatten. Ädla drycker ska inte grumlas med vatten…

Resten av veckan tillbringar familjen på balkongen till rummet, skrivandes vykort hem. På kvällen går de över vägen som går längs med alla strandhotellen, till den lokala turist-tavernan med svenska köttbullar. Sitter för sig själva. Fortfarande tysta. Pappa och mamma tittar inte ens på varandra. Men när bussen kommer till hotellet som tar dom till flyget hem, då, då börjar de prata och skiner upp betydligt. Trygghetsnarkomanerna. Sportnytt och DN väntar hemma, så att man vet vad som händer, och vad det är för väder! Uppkopplingen till Internet. Mejla semesterbilder – ”25 grader i vattnet!”. Falukorven.

Men de har säkert filmat havet. När de ligger på playan och solar. Arkiverandet av minnena, den stora fejken, är den nya farsoten, och planeringen före, och snacket efteråt med polarna – det är den egentliga glädjen. Före och efter. Men mitt i det där, så känns det inte. Att vara alldeles stilla skapar en nästan utomkroppslig upplevelse. Läste nyligen om den perfekta middagsbjudningen, en expert uttalade sig och sa att den bästa middagsbjudningen är den oplanerade och oväntade… Låter trovärdigt men varför inte planera det ”oväntade”? Expect the unexpected…

Utan lite kaos uppstår ingenting. Det ordnade och linjära blir planenligt fyrkantigt och utan överraskningar. Alla har ett ansvar gentemot sig själva och andra att försöka det roliga. Att anpassa sig och improvisera om det roliga uteblir. Men monotoni, rutiner och kontemplation har sin årstid, man behöver inte flabba jämt. Det är inte roligt.

Läs mer på temat på unnasig.se  initierat som vanligt av Olle; ”Mycket av det vi gör när vi unnar oss saker är att samla på oss vackra minnen. Medelmåttiga och halvdåliga erfarenheter sjunker snart tillbaka och försvinner. Hur många dagar/kvällar som denna har du om året?  Lämna den medelmåttiga, falskt marknadsförda syltan, och ta en taxi till ett ställe med kvalitet. Det kan bli ett minne för livet.”.