”Har du kalkerat, eller??”

                                                                                                                  [metaplankning]

Kommer ni ihåg när man gick i plugget, teckningslektionerna, de ständiga frågorna om man hade kalkerat eller inte… Ibland hade man faktiskt inte gjort det, utan varit ”duktig”, ritat av, rakt av från ett foto eller annan bild. Det ansågs skickligt. Ingen pratade om upphovsrätt. Men alla ljög för det mesta, blånekade, nänä, det var på fri hand. Duktighetsprincipen hyllades, skicklighet kunde poängsättas. Ibland var det teckningstävling. Fröken frågade då också standardfrågan ”Du har väl inte kalkerat??!”… Man förstod då att man låg bra till i tävlingen med sitt bidrag med två röda fåglar på en gren och ville inte i detta skede tappa ansiktet. Chokladkakan var så gott som min redan. I en tidigare tävling hade jag ritat ett troll på ”fri hand” som rökte pipa i skogen, fröken gillade den men den blev refuserad p.g.a. rökningen. Bäst att hålla sig till säkra kort.

Albrecht Dürer – Apokalypsens fyra ryttare (detalj). På engelska ”The Four Horsemen Of Revelation”, alltså uppenbarelsens fyra ryttare…

Att imitera blev tidigt ett säkert kort. Det blev bibliska motiv – ”Den lame mannen”, ”Judarnas flykt från Egypten” med Röda havet som delade sig, fåraherdar med sin flock, ”Lasarus”, ”Morgon mellan fjällen”, idel hits för min religiösa fröken. Chokladkakorna blev en vana, kanske ett behov… Men nu hade jag blivit så duktig på att teckna av att kalkerpapperet inte längre behövdes. I lönndom gjordes roligare grejer som gubbar med extremt mycket näs- och öronhår, folk som halshöggs, tomtar som var fulla, karikatyrer av klasskompisar. De hade jag i ett blått häfte som bara visades för några få utvalda i klassen, och de gjorde liknande grejer. De var egentligen konkurrenter till chokladkakorna, och när det gällde kalkerade vi allihop och visade ingen pardon. Ett jävla sätt med de där tävlingarna…

Senare i livet, på konstskolorna, upprepades samma mantra. På studiebesök på Thielska Galleriet säger Ulf Lindhe till hela klassen med eftertryck – ”Ni ska inte tro att ni är något, det tror man ofta i er ålder, att man ska vara unik och göra omstörtande konst, men jag säger bara – imitera, imitera, imitera!”. Men det blev mest nakenmodeller och vin för hela slanten. Det lämnade en viss begreppsförvirring över vad som är talang, skicklighet och det här med konst i stort. Men med ökad ålder vet man bättre, det hela är enkelt, ungefär som med viner – smakar det gott är det bra, smakar det skit är det skit. Alla är specialister, på vin såväl som vad gäller konst. Det samma gäller film, en bra film lämnar en inte oberörd. Det är enkelt. Är man glad eller upprymd efteråt så var den bra. Ingen ska påstå att du inte vet något om vin eller konst!

Vådan av att teckna ur minnet utan kalkerpapper blev en dag smått traumatiskt för mig. Vid ännu en teckningstävling hade jag av någon anledning gått över till små gula kycklingar, aha det måste ha varit påsk… och nu höll fröken upp ett av alla bidrag, det var mitt. Men inga lovord denna gång. ”Zigge, varför har du gjort fyra ben på kycklingarna??!”… Den tystnaden och de röda kinderna glömmer man aldrig. Svett över hela kroppen. Det gick aldrig att riktigt övertyga mig om att kycklingar och fåglar verkligen bara har två ben, det känns onaturligt. Visst är det roligare med kycklingar med fyra ben, min dotter och fru skrattar fortfarande gott åt det där! Men – historien skulle visa att jag hade rätt!!! Vilken ung liten visionär!

En fyrbent kyckling.

De gamla mästarna gjorde aldrig kycklingar med fyra ben. De visste bättre. Trodde vi tills nyligen. Men de ”kalkerade”, det vet man idag. I och med linsens genombrott blev de tidigare ganska stelbenta renässansmålarna plötsligt otroligt duktiga på perspektiv och proportionerliga porträtt. Ansikten och kroppar i ett rum kunde projiceras i uppochnervänd bild bakom ett skynke eller vägg i ateljén och sen var det bara att fylla i konturer. Och vips blev de så mycket bättre! Applåder! Men ingen tyckte väl att det var fusk. Fast det inte var ur minnet eller på fri hand… De gamla mästarna. De började med olja på duk, vilket fortfarande är ”de skickligas” teknik. Innefattar mystik och är rätt svårt för gemene man. Motivet kommer ofta i andra hand vid konstinköp, är det en olja på duk, kan man briljera med den hemma på väggen. Även om det är kalkerat…

Någon dag ska jag börja med roller. Stora dukar. Men det är väl redan gjort förstås…

Appendix:  Kolla in den gamle graffitikonstnären Banksy som nu ställer ut nya verk av en konsthistoria på högkant. Han är känd, men okänd. Graffitikonstnärerna jobbar med rånarluva utav tradition. Ingen vet vem han är. En gimmick förstås. Klart att muséet vet vem han är, och klart att de vet om att han ”gjort om” halva muséet. Gallerierna spelar med i någon form av terroristmåleri. Mytbildningen går vidare. Graffitin som chic revolution, jag gillar inte kludd på stan! Men han är bitvis jävligt rolig. Fast det originella som självhävdelse är tröttsamt. Med eller utan kalkerpapper. Jag snodde hans sten förstås (överst….). Kunde ju inte låta bli. Visst är det kul att kasta sten i glashus.

Mer bilder av Bansky på Bristol Museum
Se & läs mer om hur du kan bli historisk på ditt eget sätt!
Upphovsrätten är en samhällsfara i sin nuvarande utformning
Låt upphovsrätten vila i frid