Leftover Art

Förut när vi inte hade diskmaskin kunde man se intressanta formationer flyta upp till ytan, gamla matrester, citronskivor, olja och tomatsås som gör mönster och de alltid lika intressanta fimparna… ofta förbannat snygga små inramningar där i diskhon. Förklarade detta ofta för folk, med varierande framgång, men det blev inga bilder. That time is passed. Nu har vi diskmaskin, och det blir inte längre någon automatkonst. Men det finns också tidigare stadium i denna process. Uppläggningen av maten på tallriken ska vara aptitretande men är helt ointressant som slumpkonst. Det där tillrättalagda saknar det informella, det oväntade, som jag är på jakt efter. Många vackra saker saknar bestående värde mer än för stunden, som solnedgångar, nysnö en morgon när man tassar barfota efter tidningen i ett blått sken, och blommor. Men – efter middagen, tallriken med lite matrester, genast intressantare.

Jag gillar vackra saker. Det är tuffare att gilla fula saker. Fula och råa saker är ballare. Men det är ofta just det fula som blir vackert. Det till synes fula är ofta inte upptäckt, har en rå oskuldsfullhet. Rent av bilder som ingen bemödat sig om. Bilder som inte kråmar sig, inte gör sig till. Jag älskar t.ex. gamla sargade väggar och lukten av gammal sten, världens bästa konst, (jämsides med barnteckningar) finns överallt, varenda stad i vartenda land har ett kolossallt museum att beta av. Helt gratis. Det är ett heltidsjobb. Det kan bli plågsamt emellanåt, som ett ständigt uppdrag. Det är triviala saker, detaljer, färger, ytor, och det pågår… ständigt. Jag är som en troende, som tror på slumpen, söker slumpen och lyckas emellanåt ta slumpen. Egentligen de flesta konstnärers grundidé skulle jag tro. Lägg några prylar av olika form i en resväska och skaka om, öppna och se – det är perfekt varje gång, man kan inte arrangera det så bra som slumpen gör… den enklaste formen av gudomligt ingripande. Jag är bara medarrangör. Vi kan spekulera över att Gud inte var fullkomlig utan har lämnat till oss att korrigera en del saker, hjälpa till lite, och att det är vår uppgift på jorden. Man kan på detta sätt lätt fantisera om alltings uppkomst. Naturens kod. Evolution.

Jag har nu börjat ta bilder på de brutalt massakrerade tallrikarna till min pågående kokbok (borde heta matbok), där jag bokför lyckade middagar likt vetenskapliga experiment, varje lyckat experiment beskrivs detaljerat som jag minns det, tyvärr alltid när man är mätt och nöjd och vill vila… En uppäten tallrik säger så mycket mer. En form av trash art, men jag gillar det här bättre, slumpmässigheten återigen. Leftovers. Men vad som är sopor för en människa kan vara en skatt och lycka för en annan… bortom ”vett och etikett”. Det finns en ödslighet i de där bilderna. Övergivenhet. Tomhet efter festen. Eller ett lugn som cigaretten efter bra sex. Kontemplation. Man är nöjd, cigarettröken stiger mot taket. Man behöver inte föra en konversation. Cognac och kaffe. Den viktigaste njutningen är både före och efter själva njutningens klimax, det gäller både sex och mat, men även många andra höjdpunkter i livet. Stilren mat (läs DN:s artikel) låter lite trist eller farligt, ungefär som stilren sex… Fler paralleller kan dras till inredning och design, det stilrena ”less is more” får här en behövlig puff i ryggen, maten är borta! Frågan är vad det för ”konstart” (hur är svenskans ”art” förhållande till latinets ”art”… intressant, ”konstart” måste vara en taftologi); post-dinner? Pre-Trash eller pre-sopism?? Leftover Art?? Denna ”recycling” har likheter med collaget, fast där saknas slumpen. Det där roar mig jämt. En ismens Linné som ska artbestämma allt! Leftover Art låter lagom pretto. Lika slapp hållning som Informal Art.

Läs mer på Muzak Art – konstens Mantovani….
Leftover Art kommer att läggas upp där allteftersom. With time. In good time.

Läs om ”Mat med stil” i DN, där matuppläggningar jämförs med mode.

POST-SCRIPTUM:

Ismerna drar förbi som hög- och lågtryck. Konsthistorien sållar bort de flesta yttringarna och sen kvarstår vinnarna i konstens Hall of Fame. Vad hände med symbolisterna? De hade oturen att vara samtida med impressionister och expressionister, historien valde de senare som den tidens största yttringar ur ett historiskt, filosofiskt och socialt perspektiv. Man vill på ett vetenskapligt sätt avhandla ”vad som är konst”. Man pratar om historiska konstverk som uttryck för hela epoker. Många faller bort genom dessa filter. Det är miljoner. Dags att slakta de stora, Rembrandt var datanimerad och ren fabriksproduktion. Historien tillhör vinnarna. Eller är det tvärtom? De stora giganterna står kvar för evigt i skolans undervisning. En del ismer kommer tillbaka, återuppstår i ny form, och kallas då post-någonting. Om man nu inte lyckas klämma in sig i ett tigerhopp bakåt i tiden, då har man chans att kvalificera sig som ett pre-koncept. I den traditionella uppdelningen finns bara europeisk konst, resten av världen har inte lyckats kvalificera sig. Vår kultur framstår som mest galant i de grekiska statyerna, som oftast saknar hela stycken, extremiteter har fallit av, armar och ben, men snoppen alltid kvar. Hade de haft lite mer stake hade konsthistorien sett annorlunda ut. Vådan av att sticka ut. Det är inte ens förstörda verk utan har blivit ännu vackrare i sitt förfall, kallas för torso. Idag gör man skulpturer av skrot direkt. Ett komprimerat realtidsförfall.

Med denna kraftigt förenklade och subjektiva historielektion kastar vi snabbt oss in det märkliga begreppet samtidskonst. Inget märkligt uttryck egentligen förutom att en del konstnärer gärna vill låta sig innefattas i det epitetet. Som att det bara finns ett visst antal biljetter till att synas i framtidens tillbakablickar. Måleri är bannlyst. Men det verkar onödigt att berätta att ”jag håller just nu på med samtidskonst, jag jobbar med att beskriva den tid jag lever i så att framtiden ska förstå hur vi hade det”. Kanske innefattar uttrycket ”samtidskonst” något om konstnärens ”skyldighet” att visa samtiden, sånt där kan bli plågsamt krystat. Ungefär som Paul Valery uttryckte det i sina aforismer;  ”Samhället äger värde utav ytterligheterna men äger bestånd av medelmåttorna”. Trovärdigt som matematisk aforism men inget man utbrister på middag, vare sig hos en arbetare eller konstnär. Samhället framställs som varande i förfall för det mesta i denna stereotypa bild av konstnären och vad han gör. Trash art. Konstnärer spräcker gränserna i det oändliga, det gäller att sticka ut. Vi bygger skulpturer av Coca-Cola burkar. Fine…

Appendix:  En gång på Ibiza var det trash fashion som gällde. Jag samlade sugrör och andra plastsopor, knypplade ihop en hel svid av det där, hade en dejt på det snyggaste discot 05:00… vakterna ville inte släppa in mig, jag upplyste dom om att trash var senaste haute couture och då fick jag komma in. Efter ett tag på dansgolvet i den nedsänkta romerska amfibieteatern med cirkustält över, körde de igång alla fontäner. När jag stod till midjan i vatten runt halv sju och solen var på väg upp, kunde jag konstatera att min svid did the job på det blöta dansgolvet, men att tjejen inte tyckte jag var riktigt klok.