Middagskonversationer har i de flesta fall en form av etikett, och efter en hel formell middag av kallprat kan man till desserten i bästa fall prata om valda delar av Njutning, då man vanligen berömmer värdinnan för maten. Etiketten påbjuder återhållsamhet och först vid groggen efteråt kan man tillåtas släppa lite på konventionen, men vissa ämnen vågar man inte ens här ta upp med sin gode vän eller livskamrat av rädsla att bli uppfattad som avvikande eller pervers, oartig eller burdus. Det är endast tillåtet att göra antydningar om tabubelagda ämnen under allmänt fniss men inte fullfölja hela resonemanget eller gå för långt. Vi visar stil och smakfullhet genom att undvika det alltför tydliga, vi rör oss under ytan i en behagligt svävande konversation med finurliga inlägg, så att man kan räkna med att bli bjuden igen.
En del saker har vi ägnat ett helt liv åt att undertrycka. Ofta är dessa ämnen så svåra att formulera även för en själv och ännu svårare att anförtro en större skara. Vi tror att vi inbillar oss, har en släng av kromosomfel, hjärntumör eller snuskig fantasi. Vi har sen länge sen beslutat att behålla denna vår hemlighet för oss själva. Ingen skulle förstå oss i alla fall. Till slut faller den uppsluppna idén i glömska, en omstörtande kunskap förträngs till de bakre vindlingarna, den blir på sin höjd till en privat angelägenhet, en privat njutning. Likt en trollkarl eller hemmafakir utför man tricket i avskildhet, i därtill avsedda utrymmen – vi pratar om toaletten, baksidan av middagen, som amerikanare kallar för badrum, ”the bathroom”, för att likt strutsen dölja vad som egentligen försiggår där bakom den stängda och låsta dörren.
Vi börjar nu närma oss klimaxen på denna lilla utvikning, och jag vill gärna nämna detta helt öppet, komma ut ur min garderob, och rekommenderar folk med samma upplevelse, att berätta vidare om detta fenomen, gärna under en middag innehållande sparris, helst den gröna, och gärna innan folk har börjat ursäkta sig under den senare delen av den middagen, för att göra det nödvändiga besöket i det låsbara utrymmet. Och där, och endast vid detta tillfälle, kan den observante och initierade känna den mycket ovanliga och karaktäristiska doften av sparrispiss…
För er som ännu inte vågat registrera denna mycket besynnerliga doft, framträder här ännu ett tillfälle till historieberättande på framförallt tråkiga och stela middagar. Det bör bli ett glatt samtalsämne till cognacen och kaffet, annars är det knappast mödan värt att återkomma till värdparets trista tillställningar. Berättas det hela med stil och munterhet, torde det hela bli en succé. ”Jag kände det också!”. Och vad är det det luktar? Man kan jämföra upplevelsen likt provsmakning av dyrare viner, ”… södersluttning med inslag av katt och halm”… ”… honungsslungad kalvklimp med lång svans”… ”… dunkelt motmos”… osv… Det lämnas utrymme för många tolkningar. Doften är helt ny, i en egen dimension. Jag har gjort detta själv vid ett antal middagar på senare tid, då mina egna, och det hela har väckt allmän munterhet, även efter middagen. Jag ämnar nu försöka detta lilla experiment nästa gång jag blir bortbjuden, om jag nu blir det, efter att ha kommit ut ur min lilla garderob… Det är ju lite av en världsensation för alla som inte upplevt detta, eller vågat uppleva det.
Kommentera med dina egna upplevelser i ämnet i denna mini-enkät!
Kom ut ur garderoben! Asparagus lovers – unite!
Läs initierat om sparris på Olles blogg – unnaSig.se
Appendix [090607]: Läser nu i Magdalena Ribbings etikettspalt i DN om ÄCKLIGA MÄNNISKOR SOM GÅR IN BARFOTA I EN KVINNAS HEM, OCH DÄR HON FÖRORDAR ALSOLSPRIT INNAN…… helst tvätta händerna med spriten innan man trycker på dörrknappen… Jesus!! Det är en lång radda kommentarer till den, var på väg själv men det fick räcka med dom som skrivit redan – en härlig debatt och ett bra exempel på bloggkommenterande, bloggtrådar när det funkar som bäst. Men otroligt skrämmande. Får lust att emigrera nu igen, speciellt efter Sveriges tafatta förlust mot Danmark igår i VM-kvalet. Usch! Vad är detta för land. Fortsättning följer…
Det här var upplyftande läsning om hemligheten bakom fenomenet ”Sparrispiss” som till dags dato varit ett okänt begrepp för undertecknad. Jag skrattade i mjugg åt kamraten Zigge’s fantastiska fabuleringskonst där han detaljerat och insiktsfullt beskriver den svenska middagskonversationen ur ett annorlunda perspektiv. Det är härligt att ta del av hur han kommit ut ur sin personliga tvångströja och bestraffningsgarderob och hur han numera hanterar finmiddagarnas kommandodiktatoriska regemente genom att ge luft åt sina innersta hemligheter. Och kanske är han inte ensam om att vilja komma ut. Vem visste förresten det här om sparris och piss??? Det är en konversationsbomb i samma dignitet som koskit och diesel, helt klart! Vad mera är, nu förstår man också varför man så sällan blir bjuden på finmiddag längre. Håll sparrisstänglarna högt!
Det som är signifikant för Dig,Zigge är att Du ser, Du ser det dolda, det vi andra vanliga fegisar inte törs säga men som vi bara tänker i smyg.
Det är en gåva och den skall Du vara rädd om…….
Kram,
Carina