Rysk film på Silver: Khrustalyov, mashinu! (1998)

DEN RYSKA FILMEN – en övning i hemlängtan och noll förnyelse. ”Khroustaliov, ma voiture!” visades på den förträffliga TV-kanalen Silver 11 mars 01:00, site som sänder filmer som ingen annan gör.  Skaffa Silver om du inte har den (även kanalen Axess har mycket ryskt). Filmen måste du se, kolla efter repriser, tjata på dom! Meddela mig om du hittar den på DVD eller på annat sätt…

FILMFAKTA:  Regissör: Aleksei German, Manus: Joseph Brodsky & Aleksei German (författare), Skådespelare: Yuriy Tsurilo som General Klensky, Språk: Ryska. 1999, 150 min, svartvit. Också känd som ”Khroustaliov, ma voiture!”, ”Khrustalyov, My Car!”.

Filmens handling är inte så viktig, det är ett skitigt Ryssland i början av 50-talet där Stalin fortfarande gör sina utrensningar.  Från TV är vi vana med att journalister lägger på något av ett brun-grått filter, ryssfiltret, på alla dokumentärinslag. Bara depression, korruption och ett land slaget i spillror, ekonomiskt och mentalt, genom kapprustningen med USA och alla de hårdföra ledare som landet vant sig vid. Vi vet inte så mycket mer om Ryssland än denna misär och den hemlängtan alla bär där, det är den bild vi fått. Den ryska filmen kan dock visa upp Rysslands själ på ett sätt man är glad för. Ryssarna har en unik filmtradition där vi svenskar borde kunna hämta upp influenser som skulle vara nyttiga för oss. Tycker att Bergman är den som gett den ryska filmen ett ansikte, tror han var väl insatt i den traditionen.

Till mans vet vi inte mycket mellan Eisenstein och Tarkovskij. Men det finns många nya filmare, alla lika bra. Alexander Sokurov som gjorde ”Den ryska Arken”, världens första oklippta spelfilm i en enda tagning från Eremitaget, och ”Molokh”, en märklig film om de ensamma Adolf Hitler och Eva Braun i ett gammalt slott. Adolf åker till jobbet och Eva trånar ensam hemma i slottet. Rekommenderas.  ”Brända av solen”, ”Några dagar i Ilja Oblomovs liv” och ”Ofullbordat stycke för piano” av Nikita Mikhalkov, underbara rullar, långt bortom filmmaskinen i Hollywood, men man måste lära sig igen. Det tar tid att återvända till det här tempot. Men man blir belönad.

Molokh, Sokurov

”Khroustaliov, ma voiture!”. Militärläkare General Klenski grips i Stalins Ryssland år 1953 under en antisemitisk politisk kampanj av KGB och anklagas för att vara en deltagare i en så kallad ”läkarsammansvärjning”, tvingas på flykt som slutligen leder till hans gripande. Han skickas till Gulag där han torteras, men när Stalin ligger på sin dödsbädd, släpps Glinski av chefen för KGB tack vare hans stora medicinska kunskaper. Av den underliggande handlingen såg man inte mycket av under filmens gång. Det är en otrolig mängd skådespelare, alla statister måste göra ett antal roller inklusive kaffekokare och attributörer. Det är långa klipp, långa drömsekvenser i ett vansinnigt  men mjukt tempo, obegripligt hur alla gör rätt saker vid rätt tilllfälle. Underlättat av dubbningen vilket möjliggör att regissören står och skriker i megafon. Handlingen känns som många drömmar du haft, du är jagad men hela tiden fastnar du i nya omständigheter, det där trevandet, det är mörkt, man ålar sig igenom handlingen, sjunker in i nästa sekvens, för att sen dras vidare, obemärkt mot det mörka, men också med humor, rysk sådan som ett finger i en gös mun…

Klenski tar sig igenom en hel dröm av skeenden staplade på varandra, det är sanslösa scener. Jag skulle hämta mackor och mjölk där mitt i natten men det blev aldrig av. Medan min fru snarkar bredvid är det fascinerande att se 20 svartklädda KGB-män springa ut ur en liten rysk bil, rada upp sig i snöyran (det är stora ryska flingor, stora som tumvantar) och sen storma ett hus. I en svensk film hade man sett det som fånigt, men här i den ständigt fallande snön, med generalen allt mer mosad i sin slokhatt, betraktande alltihop, för att sedan bli både ömkligt våldtagen av ett gäng gubbar, påhoppad av ett livsfarligt pirayagäng till småkillar i ett underbart foto… Klenski skakar av sig dom som en frustande valross. Det hela bara rullar på i ett långt bildspel av prisbilder, det tar aldrig slut, inga klassiska longörer,  bara en snabbt överstökad och taskig kärlekscen. Väldigt rysk och överjordisk närhet som känns så… frånvarande.

Mitt i all närheten så är det ingen som lyssnar. Alla har nog med sina egna fantasivärldar. Dialogen uteblir nästan helt, bara metaforer. Någon har tänkt. Det är intelligent. Det är bortom fantasifullt. Det är genialt. Ett helt annat folkslag inte långt ifrån oss. Men det är ett stort folk med starka traditioner och stora sorger. Ett prövat folk. Som pendlar med sin tillhörighet, ena sekunden europeer, för att nästa återigen vara asiater. Ett helt annat förhållningssätt till livet. Mycket gråt, skratt men framförallt vodka. Redan på morgonen. Mycket gräs. Mycket böljande kullar. Det växer så det knakar. Hemlängtan.  Jag vill emigrera. Jag vill hem. Alla vill hem. Jag vill också ha ögonblickliga äventyr med alla jag träffar på gatan. Men det är klart, dricker man vodka på morgonen så…

Min gamla idol Tarkovskij har fått mycket konkurrens. Filmen förtjänar att kallas en av de starkaste och mest fantasifulla filmerna som någonsin gjorts. Den är rörande förstås, sitter kvar i minnet hela tiden. I veckor. Det är film. Inga förbannade svenska köksscener. Den ryska filmen låter sig inte luras in i biljakter och action och s.k. modernt berättande. Ingen förnyelse. Varför? Inga vägmaskiner i bjärt dagsljus. Inga tvättomater. Ingen realism… Dova färger.  Mycket kärlek till naturen och det ryska folket. Ett väldigt pratande, en ständigt pågående fest. Alla hus flyter ihop med varandra till en tunnel. Som livet skulle kunna tänkas gestalta sig när man är död… Ett skarpt öga och en oerhörd mängd små detaljrika hyllningar till livets storhet. Som vilar mjukt bakfullt och gråtande i ett stort lands sotiga berättarstil och gåva till mänskligheten. Och det kråmar sig inte.