Stephen Hawking, fysiker och kosmolog, och pratar som de första datorspelen, ser inget gudomligt i livets uppkomst och evolution utan nöjer sig med ”Liv verkar med lätthet uppstå ur universum”. Matematiken förklarar allt. That’s it. Inget mer. Men i min värld ser jag ingen skillnad mellan en gammal Ford och tänkande materia och stjärnstoff. Därför är jag hobbyreligiös.
Gasmoln blir till planeter där det uppstår en massa livsformer, där alla är mer eller mindre släkt med varandra, vi har till 97,5% samma genetiska uppsättning som en schimpans, till 90% är vi som en påsklilja, till 50% som en Ford. Ganska basic. Samma byggstenar i stort sett. Det sitter lite löst här och där men det funkar för det mesta, heldöd emellanåt, men som alltid återuppstår. Jesus må ha varit först, men vår Ford upprepar mirakel på löpande band här i Visby. Inget konstigt heller kan tyckas. Vi har börjat vänja oss. Personality goes a long way.
HUGO – VÅR GAMLA HUSFLUGA?? Rykten om att han skulle vara död florerar ibland, med motbevisas varje vår då han kommer tillbaka, fetare än någonsin. Det har han gjort sen jag var liten.
Det verkar tuffare att tro på tomhet och svart död hellre än de dagliga magiska bevisen på dess motsats. TV, film och media jobbar på hårdare med detta nu, då folk tröttnat lite på krig och trista debattforum. Nåväl, ska försöka avrunda mitt favoritämne. Ett bevis. Skapelsens krona. Vår bil. En Ford Sierra -89, till största delen tänkande metall, tror jag, sitter knappast i läderimitationen, eller? Allt hänger löst, sitter märkligt nog ihop någorlunda, för det mesta. Dess nervsystem, det elektriska, ligger ofta fullt synligt och lever sitt eget liv, man kan t.ex. inte ha blinkers på när man vrider runt nyckeln, då stannar bilen aldrig. Den har alltid varit en fritänkare. En libertin. Vi har skött om den, lagat allt som bara kan gå sönder på en bil, och den har till slut fått nästan samma status som en familjemedlem. Man bråkar inte med den i onödan. Man skäller inte på en Ford. Man slår den inte.
Har ju tidigare berört detta med tänkande materia. Som bloggen om min gamla mus [https://www.me-we.me/?p=2289]. Det är lite frapperande att bilar och möss börjar likna varann, i design såväl som omsorg. Häromveckan, det var fortfarande bitande kallt och kärran skulle in för den årliga besiktningen. Den s.k. kofångaren, som inte har någon som helst funktion, man skulle kunna ta bort plastsmäcket helt, hade halkat ned på ena sidan. Det såg inte bra ut. Efter att ha lagat allt som kan gå sönder på en bil tyckte jag att detta verkade en baggis. Jag visste direkt vilka metoder och verktyg som krävdes, och var laddad med ståltråd och tång innan jag kastade mig ut i attacken i snålblåsten. På två minuter hade jag fått en bild av hur detta skulle lösas. Med ena armen lyftes hela paketet och surrades fast med ståltråden på något som stack ut där bakom någonstans. Piece of cake. Ingen sa något ont om bilen på besiktningen.
Väl hemma igen, ville den nästa morgon bara inte gå. Allt beroende på dagsformen. Bilen är känslig, rent av känslosam. Ibland låser den in oss. Rumpvärmen kommer och går. Vad hade jag gjort? Jag satt och stirrade på min skärm utan att kunna jobba och tänkte. Det tog mig ett dygn, sen handlade jag raskt och impulsivt. Tänkarbaskern och svarta hanskar, snabbt ned till bilen, öppnade bakluckan, som nu hade börjat fungera igen, lyfte på locket till reservhjulet och tryckte på den vita knappen. ”PRÖVA NU DÅ!!” skrek jag till Annika därframme. Bilen kickade igång direkt. Hur hade jag fått denna ingivelse? Vi nickade till varandra, log igenkännande, vi vet ju hur bilen är. Men den där knappen, vad är det för knapp?? Reset?? Back to FACTORY SETTINGS?? GILLA-knappen (långt innan Facebook)?!?! Jag som alltid nästan skryter med att ”bilar vet jag INGENTING om!!”. Man måste vara vän med materien, det är allt. Nä, det låter skrytsamt. Det kanske är så enkelt att allting har en form av medvetande. Vi är släkt med Forden, byggda av samma skrot. Det är aldrig fel att tända rökelse i sin bil.
Min gamla Salvia. Påstås vara död. Ser död ut. Rykten bara. Men jag börjar bli lite orolig. Jag kanske skulle ha vattnat den.
Grejer lägger av. Visst. Men bara tillfälligt. Även våra kroppar. Men när vi sen blir frånkopplade våra ömkliga kroppar tror jag det kan bli rätt spännande, när man väl funnit sig tillrätta i det nya elementet. Man kan plötsligt snacka med bilen om vad den tyckte om oss egentligen. Vad det var för knapp. Som död är det av yttersta vikt att hitta RESET. Möjligen finns det en ÅNGRA-knapp för dom som vill göra om det, samma matrix med andra världskriget och TV-kockar. Idag tänkte jag ge mig på en växt som ser död ut. Min 20 år gamla salvia. Den ser död ut. Inte ett liv… eller?? Var det jag som tog livet av den?? Nej, den vilar nog lite bara.
