”Ähh fan vi kör grabbar, det är väl inte så jävla farligt med lite snö, äh va fan, kör upp den nu! Vi kan ju inte stå här hela jävla natten!”.
Bilden är utskickad av NASA inför den senaste uppskjutningen av några killar till den internationella rymdstationen. NASA säger att den snart ska lyfta. Vi ska tolka bilden som att ryssar är smått galna. Inte så noga. ”??? ?? ???! På med en massa julgransbelysning Sergei!!”. Nu är det inte bara brungrått längre som det vanliga ryssfiltret påbjuder, nu är det full snöstorm också. Inte lika flott som från Cape Canaveral. Men här väntar man inte på bättre väder. Det blir inte bättre. Nu måste vi ha en bild på Bruce Willis….;
Perfekt bild. Bruce har senaste tekniken på sig, och stjärnbaneret har han lyckats få med sig (Armageddon). Säkert sponsrad av NASA, precis som amerikanska försvaret sponsrar krigsfilmer. Han har just landat på en asteroid som ska krascha med Jorden inom någon timma om han inte skyndar sig på med atombomberna som ska borras in. Innan han kom hit hälsade de på den ensamme ryssen på rymdstationen, den fullkomligt galne och sjaskige ryssen personifierad av Peter Stormare;
Det satt verkligen en ensam ryss där på rymdstationen i över ett år, jag är rätt säker på att det är denna kille som man har i åtanke. Rymdstationen var på denna tiden enbart rysk. Under tiden hann Berlinmuren falla och det blev revolution hemma i Sovjetunionen och.. han glömdes bort lite… Han säger i den knastriga kontakten med jorden att han vill hem, han längtar efter sin fru ”Jag mår inte bra, jag…. mår dåligt…. inte bra alls, riktigt dåligt…”. Oamerikanskt…Nåväl, tillbaka till Peter Stormare. Det är jävligt stökigt ombord, vi anar armsvetten… Han verkar full. Dessutom kraftigt orakad. Jacka från Dressmann. Allting sitter löst.
Ryssar och amerikanare ser olika på rymdfärder. De har skilda estetiska inriktningar om hur framtiden ska se ut. Regissören Tarkovskij har säkert påverkat vårt sätt att uppleva det ryska. Nyheter och dokumentärer från västvärlden har alltid neddragen färgmättnad samt en tyst överenskommelse om ett brungrått filter, så fort det är filmat i Ryssland. Australien är rödtintat. Miami är varmt gult och så vidare. Klichéerna är oändliga och omedvetet färgas vi dagligen av detta. NASA TV har en egen TV-kanal som också kan ses online LIVE från rymden. Det är lite tålamodskrävande, det går inte alltid så fort i rymden. Jag har spenderat många timmar framför rymdpromenader och dockningar i rymden. Jag såg faktiskt Christer Fuglesang tappa sin skiftnyckel LIVE… ” SSSKRRR SSSKKRTRR .. how are you doing Christer??”… ”xxxzzkkrr… well… I feel tired, I am a bit confused”… ”OK Christer try to get a new wrench and ZZXXXXKKKRR and take it easy”…
NASA TV LIVE – FROM SPACE IN HIGH DEFINITION
Jag kommer ihåg hur ryssarna skruvade på hjälmen på den stackars Gagarin de sköt upp på vinst och förlust i kapplöpningen, med stora bultar med en vanlig skiftnyckel. Han var säkert drogad också, han satt mest där som Laika. Inget knapptryckande. Ett varv runt och så ta ner killen. Amerikanare ser alltid till att ordna det trevligt för sig, var helst i världen de hamnar, och i rymden. Man lattjar, practical jokes, presidenten snackar lite med grabbarna och Beyonce sjunger till frukost. Man kan inte ha panik i rymden. Makes sense. Ryssar förändras av rymden och amerikanare vill förändra den.
I rymden är ryssar mest ledsna. De dricker och hallucinerar. De längtar alltid hem. De har trasslat till alla sladdar. Soyuzkapseln, långt ifrån Apolloprojektets snajdiga design. Men den här är ju helt ultrasnygg på sitt sätt. Ready for launch. Man skulle kunna föredra den här ur designsynpunkt. Ingen kommer att sno den. Den har drag av ”omedveten estetik”, ett objekt på en utställning. Allt verkar gjort på en höft, saker kommer till allteftersom. Men slutligen har slumpen triumferat. De flesta tror att den ska funka. ”Visst fan, vi måste kunna docka, vi får ta upp ett till hål, förknullat!!”.
Mer ryskt än så här blir det inte på en amerikansk rymdkapsel. Apollo 13. Det är förvirrat, alla har fått tvångströja medan Tom Hanks får direktiv hur han ska rädda besättningen från koldioxidförgiftning, fixade ihop ett nytt filter med ett dammsugarrör och lite sockervadd. Och så äntligen landningen då. Alla vet hur snyggt amerikanare landar i soluppgångar och skjuter upp sina vita gigantiska raketer medan fruarna har picnic på bollplan bredvid och vinkar till pappa. De flesta ryska starter misslyckas. Men de har gott om kosmonauter, gamla ubåtskaptener som skolas om, ungefär samma grej. När ryssar landar så ser det ut såhär;
Det är så jäkla snyggt. På ett annat sätt. Detta är en otroligt märklig och vacker bild. Den ger vid en snabb analys intrycket av att mänskligheten har upptäckt något där på stäppen från en annan dimension, en tidskapsel från en sekelskiftesroman, ett hemmabygge av Jules Verne. Ett kojbygge av några glasögonprydda Harry Potter fantaster. Feta löpsedelsrubriker och skrivmaskiner och teleprintrar som knattrar. En ryss, en japan och en amerikanare har landat, med den där tunnan, mitt på den stenhårda tundran i Kazakstan någonstans. Det är obegripligt, historiskt och overkligt. Men är det någon som bryr sig? Amerikanarna har dragit sig ur rymdkapplöpningen, de tycker väl att de visat att de vann, nu är det lågbudget från Ryssland. Någon har slängt ut en fallskärm genom ett fönster de sprängt bort. Hur pallade de med den enorma värmen vid inträdet i atmosfären…? Det ryker fortfarande om den. [tryck här för jätteförstoring]
Nasa har skickat ut bilden. Amerikanare betraktar det ryska rymdprogrammet som ett skämt. ”??, ?????? ???????! Jag känner en som har en gammal tryckkokare!”. ”???????!! Dunder Vassilis, det blir ju skitbra, och så några sladdar så det ser lite techno ut, amerikanare älskar sånt!”. Bilden kunde ha varit fejkad, men av vem, det är ju en amerikan och en japan med, och de överlevde antar vi, fast vi får inte se någon av dom, de kanske får hjärt-lung räddning bakom kapseln, rysk plastikkirurgi, och om de dör tar de bort ansiktena och sätter dom på några stackars militärer.
Det kalla kriget har gått över i ett designkrig. Ryssarna tycker att jänkarna är fjolliga. Ungefär som att finländare är helt övertygade om att de flesta svenska män är bögar. Men de har bevisat att vem som helst nu äntligen kan flyga rymdraket till Konsum, precis som det var tänkt på 60-talet. Och nu kommer kineserna. Folkraketen.
APPENDIX:
????? “????” ??????????????????????????????? “????” ?????????????????????????????????????????????????
Det värsta med att dö är att man aldrig får se all ny ball teknik som kommer,
om man nu inte kan flyga kors och tvärs själv utan några som helst manicker.
Tror mer och mer på den kinesiska framtoningen.
”Rymdfarare åter till jorden” (artikel i DN efter min blogg…)
Dokumentären ”Out of the Present” om den ensamme kosmonauten på IMDB
Dokumentären ”Out of the Present” finns också att hyra på LOVEFILM
rymdfärd vi tänker så lite på det lika lite som på svältande människor i Afrika. Estetik mot misär. Massor med pengar mot västvärldens snålhet i fråga om hjälp till andra ointressanta människor
Godmorgon Jorden! Så otroligt bra skrivet (ovan) av samtidsskildraren och mi:wi:-bloggaren Zigge. Träffsäkert och djärvt tidsdokument för oss som var med i rymdfartens barndom och med egna ögon såg Sputnik susa fram över himlen. Inte visste jag den gången att jag själv skulle bli en pytteliten mikroskopisk del av rymdäventyret, inte som med hjälten och svensken Christer Fugelsang förstås, men iallafall en liten liten del av det. Det är stort! Men tillbaka till ryssarna. Min pappa och jag stod på St. Eriksbron i Sthlm med hundratals andra tidstypiska människor i långa tunga efterkrigsöverrockar i svart och olika grå nyanser, männen hade alla hattar den gången och kvinnorna tjusiga håruppsättningar, men det var mest män som stod där på bron och spanade upp mot skyn, det var så den gångan… det var den gången då Vintergatan och Andromeda var de enda galaxerna i universum, längre ut hade vi inte sett…
Världen var så grå då och människorna klädde sig i dunkla nyanser och fordonen på Sthlm’s gator var få, stora, otympliga och tunga och väldigt grå, men vi väntade alla andlöst på att SPUTNIK skulle komma. Vad vi skulle bevittna var en ny rid som föddes, med rymdfart. Vi stod där med blickarna riktade mot skyn, och där, nu kommer den susande… javisst är det en rund liten sak som skyndar förbi över den sena eftermiddagshimlen som glöder i vindigt orange-rött och Stockholmsblått, man kunde absolut se den. Jag minns det här ögonblicket tydligt. Och resten är ju historia, både designhistoria, teknik- och militärhistoria: Nu presenterar Zigge oss denna fantastiska redogörelse över 50+ års rymdäventyr i bloggformat och det är härligt att läsa det. Han var också med den gången, men jag vet inte om han och hans pappa stod och såg Sputnik komma.
Bilden han visar oss av den landade ryska kapseln är så fruktansvärt analog. Hightech och stenålder i samma bild, underbara kontraster! Vackrare än så blir det kanske inte. Skulle heller inte tro att amerikanarna vill landa så, inte nu längre. Och förr, då även de damp ner från himlen skedde det alltid över öppet hav och de blev upplockade av stolta marina fartyg och attackdykare som fäste kapslarna i rejäla vajerdon, de blev upphissade på något hangarfartygs däck till nationalsång och honnörer och sedan skyndsamt förda till slutna utrymmen.
Fotnot: Vi vet alla vilket stordåd Christer Fugelsang gjort, min egen lilla insats i rymden är av ett helt annat och oändligt mer anspråkslöst och obetydligt slag; År 2008, i november, tog NASA astronauten Sandra Magnus som en gång varit elev på colleget jag jobbar på, Southwestern Illinois College, med sig en bit svensk design upp i rymden med rymdfärjan Endeavour och stannade 4 månader i omloppsbana runt vårt klot innan hon kom tillbaka till jorden igen i februari året därefter. Ett litet 1,7 gram minnesmynt i vitguld, graverat med laser, som jag designat för vårt college och till utbildningen i Illinois fromma. Inte mycket att nämna, men det var himla kul att ”vara med” i rymdäventyret. Högre upp än så lär man aldrig komma som svensk i USA – och det är heller inget att sträva efter. En hård crashlandning på den frusna ryska tundran ger så mycket mer. Ömma leder t.ex.
Stehn, du är så anspråkslös, ditt minnesmynt är ju hur stort som helst, kan värderas lika högt som Fuglesang. Jag la förresten till några rader nu om honom och passade på att lägga in NASA TV också, de jobbar ju oavbrutet på rymdstationen och efter nån vinare kan man sitta länge och glo på det där, speciellt på natten…. vilket jag bloggat om tidigare tror jag. Jag har som märks ett aldrig sinande intresse för rymdeskapader, men nyhetsmässigt är det ju inget sexigt längre.
Bra berättelse om att stå med alla pappor där på Västerbron i ”långa tunga efterkrigsöverrockar i svart och olika grå nyanser”… Folk kanske får tillbaka det där intresset när vi närmar oss Mars…..
Happy Thanksgiving Stehn därborta. Jag passar på att tacka för dig. Thanks buddy!
Tackar som tackar, och då var även tacksägelsemiddagen avklarad, det blev Etruskian Chicken – igen, det är en stor efterfrågan på den rätten… Du är en god människa Zigge – och vi delar intresset om vad som händer där uppe i oändligheten. Ska bli spännande att vara med då de tar nästa stora steg längre ut, det bör även vi få vara med om.