På något vis lite rörande bilder om ett gammalt härjat Afrika, som fortfarande finns där mellan all skit med aids, svält och höga små barn med k-pistar som skjuter på vad som helst, som media normalt väljer att visa upp. Mörkrets exotism. Nick Brandt photoshoppar ned svärta likt i Mörkrets hjärta…. Photoshops egen Kurtz, eller Joseph Conrad. Brants bilder är smått litterära förstås, ett litterärt måleri. Det är bortom fotografi. Eller som fotografi ser ut idag. Det får mig att tänka på en liten fotodispyt jag hade för ett par år sedan med en fransyska som sa sig älska det ”naturliga fotot”. Jag sa att det finns inget ”naturligt” i foto, alltså i den rent exakt avbildande meningen. Jag försökte förklara att även gamla pappersfoton och dia man en gång beställde har genomgått en filtrering i en balansgång mellan att efterlikna verkligheten men att ge bra kontrast och färgmättnad. Det är tröttande att prata om det. Det har aldrig funnits något verkligt. Det är det mest uppfriskande man kan säga.
From now on Photooto: Zigge Holmgren.
Discovered by accident today.
No method, no guru, no photoshop,
as it was.. as we knew it.
Det fanns en verkstad med en Amiga, man kunde digitalisera bilder. Det tog en oerhörd tid. De har legat på min dator sen dess utan att jag sett dom, för att de saknat filändelse. Idag hittade jag dom av en händelse när sökte bilder till bloggen som växte lite.
. Svärtan i Afrika. O så glad jag var när vi kom i våra landrovers vid gränsen till Niger och såg svarta män i gröna baskrar och solglasögon ”BIENVENUE A NIGER!!”. Efter fem veckor i Sahara med våldtäktsförsök, k-pistar i magen, rättegång, anmälningsplikt på polisstation, fingeravtryck, sjukhus, tarminfektion, stöld av hela barförrådet och kameran av militär som helst av allt ville skjuta oss på fläcken… är några saker jag kommer att tänka på i all hast om Algeriet… Jag åker aldrig dit mer.. har villkorlig dom där förresten, för mutförsök.. När det svarta Afrika öppnade sig med kött & grillspett på orm whatever på marknaden, jag tog tio stycken (!! efter 5 veckor på konserverad majs) och öl, kvinnor och dans. Simma i Nigerfloden vid lägret bland flodhästar och krokodiler. Smeta in varandra med lera där vi stog i vassen.
På kvällen rökte vi några jointar medan vi lyssnade på Tangerine Dream i fransmannens Range Rover.. guppade sakta fram mot ljudet av trummor i natten. Man stiger av mitt i Afrika, ur bilen som gudar i ett moln av rök… barbröstade kvinnor i någon slags lokal Idol-tävling dansar mot hövdingen som sitter upphöjd på sin tron, han skrattar åt de flesta danserna, tjejerna blir oroliga, vi rycker in, Helena dansar mot hövdingen till tamtam-trummorna, det är punkterade rytmer, rätt likt disco, Helena slutar inte dansa väl framme vid hövdingen, she’s having the time of her life… fortsätter det såhär kanske hon blir bortgift eller nåt.
Helena dansar bra, det går inte att få stopp på henne, hövdingen börjar surna till, några föser bort henne milt… hon fortsätter utanför. Nya kvinnor försöker, men de är för nervösa för att få det rätt, vad det nu än är, men härmar Helena till slut. Disco. Det funkar. Jag har lust att rycka in på trummorna. Men vi kör vidare mot nästa trumsession lite längre bort. Tangerine Dream igen, man märker inte de stora hålen i vägen, vi flyter fram, och jag stirrar på fransmannens vita smoking i plast, fortfarande vit efter flera veckor i öknen. Han använder den när han spelar poker nere vid lägret, som den gamle främlingslegionären sätter upp. Han är paranoid, granatchock, han tycker till vid varje fallande mango som träffar marken. Prinsessan han gift sig med tröstar honom.
Helena är kåt på Fransmannen. Han ska tjäna pengar på poker, sälja bilen, och sen bygga en båt, och sen segla med den till Sydamerika. Där köper han en häst och rider genom kontinenten. Kvällen slutar med att Helena inte är kvar i vårt läger. Det fattas en kvinna men vi har en kvar. Jag tror alla har legat med Vivianne nu. Kanske inte Arne. Jag såg henne först, plockade upp henne på en sanddyn mitt i Sahara. Jag är lite stolt över den erövringen. Hon bytte bil, kom över till vår, och vi delade tält, men Micke smet in under natten. Ja, man får dela med sig. Alla köper kvinnor i baren, brorsorna säljer sina systrar, och alla är vackra, för en skjorta. Vi börjar få ont om pengar och köper öl för filmpatroner. Baren har öppet jämt, tjejerna dansar där.. oavbrutet, och dricker öl. När jag försöker hitta min bil på natten hem från baren hör jag plötligt ett väsande från marken, jag känner en arm också, åsså det vassa ”Sssstick!”… Det lät som Hasse ”.. fan är det du…”, viskar jag tillbaka i mörkret, vet inte varför jag viskar… Så han är med Vivianne ikväll, oh well, och Micke och Arne är alldeles till sig inne i den andra bilen över deras prinsessa… Jag hittar taket på min bil och tältet där, och från öppningen kan jag se allt uppifrån. Men inte för länge. Det är vanlig natt, imorgon blir det likadant. Baren öppnar tidigt.
Den där svärtan är en mjuk men tung kraft, lågmält intensiv puls, en uråldrig påminnelse. Om jorden. Den är på riktigt, men likgiltig. Man lever, man dör. Det är inget märkvärdigt och oerhört stort. Döden är som en överkörd gräshoppa på en grusväg. Äh va fan, det får vara såhår, går att fila på, får göra det senare.
Slutligen, filmen om hela utflykten i Afrika. Det ser ut som på film ungefär. Jag undrar mest över varför jag inte är äldre än jag är med tanke på hur fort tiden går. Detta är alltså som Afrika såg ut på super-8 1977. Edited by Zigge Holmgren. No filters no nada, just plain hardship and sweat. ”The Jumble in The Jungle”.
Kolla in Nick Brandt på Fotografiska museet i Stockholm.
On This Earth, A Shadow Falls
7 oktober – 8 januari 2012
Som det mesta av allt Zigge gör, förvandlas även en ruskigt taskig super-8 film till riktig konst. Jag har hört den här historien tidigare, berättad av Zigge själv i ett stort antal mejl fram och tillbaka över Atlanten, men såg andra bilder, andra miljöer i mitt huvud, nu ”vet” jag vad han menade. Och jag gillade vad jag såg, även om jag själv inte skulle ha velat delta. Men det här är ett tidsdokument från en era som väl för alltid är försvunnen. Det här var en tid då vanliga bleka svennar åkte iväg till fjärran länder i flumbussar av alla de slag för att söka sanningen… och annat skit kanske. De flesta kom aldrig iväg, inklusive jag själv som ”funderade” på Himalaya expedition, men Zigge gjorde det, han kom iväg – såklart. Ett äventyr givetvis för de unga människor som var med, förmodligen förändrade det livet för några av dem…? Och nu flera decennier efteråt, kommer filmen. Snyggt gjort!