Sista färden med rymdfärjan. Ett 30-årigt projekt är nedlagt.. av Obama. Jag har följt detta på nätterna från Internets födelse. Kommit hem halvfull från krogen och suttit och småsnackat med kosmos, ett utmärkt sällskap, så länge man var unkis. ”OK.. I roger that. Disconnecting the module and switching over to.. Chianti!??”. Anyway, nuförtiden verkar det bara vara jag som tittar, och OK, 5.000 andra, men det är allt, en handfull människor av alla med uppkoppling, som kollar på NASA TV{www.nasa.gov]. Man kan förstå att Obama lägger ned. Inger bryr sig, who cares.
.
Idag dockningen med rymdstationen. De har kommit lite för tidigt, jobbat för bra, ahead of schedule. De ombord rymdstationen jobbar febrilt för att få alla kameror att funka. Ögonblicket är historiskt, oavsett hur många vi är som tittar. Detta ska förevigas! Kontrollen i Houston säger att de måste fixa ljudet innan luckan till färjan öppnas. ”It’s all you have to do”. Det ser ju extra panikartat ut när folk är på alla ledder. Upp och ner, flyger framåt och tillbaka. Ser man någon flyga förbi, vet hjärnan att det är knas. Jag tar bilder också. Skärmdumpar på datorn. Jag var nöjd med den första bilden på rymdfärjan. Knäppte den LIVE liksom, man är med, jag är en i teamet, precis som förr. Ljudet går på. Man hör allt extremt tydligt, och allt är i HD. Jag förstår att luckan har varit öppen ett bra tag och att de redan snackat… men plötsligt är de på väg ut.. man säger åt dom att backa… dom är inte klara än, dvs. kamerorna är ännu inte riggade men så…
… Sandy Magnus kommer ut, rymdkollektivets lilla My. Armékillen med det snaggade håret, han filmar förstås, alla filmar eller plåtar. Det historiska ögonblicket. Men mötet uteblir, alla verkar ha gjort detta massor av gånger, no big deal , ”.. vi hade vägarna förbi”. ”OK, vill ni ha kaffe?”.. Sandy hajar läget och slänger sig på Sergei. ”Good to see you!”. Men det är för filmen. Armékillen ser farlig ut. Han stirrar bara. Inga kramar no Sir. Tror att han tänker spränga allt och dra själv.
.
Det historiska ögonblicket går förlorat för de närvarande. Jag skriker efter alla som är i mitt hus men ingen vill titta. Kramarna som slutligen kommer känns lama och vagt regisserade. ”Just passing Africa down to the right”, säger speakern. Precis som att vi inte vet hur jorden ser ut vid det här laget, bara moln. Men… 5.000 tittare online. Vad mer kan man begära. Vi som gillar det här njuter och tycker att detta är världens bästa TV. Det är mycket de har fixat och donat för oss. Aldrig har väl så många gjort så mycket för så få, och lagt ut så mycket pengar. Tack allihop, well done.
Och de där rösterna, är de inte fejkade?? Något slags gammalt rymdfilmsfilter som bitat sig kvar i showupplägget – ”OK… SKRAP… I copy that, we now… SKRAP… will turn the module to …SKRAP….”… Våra telefonsamtal går väl allt som oftast via satellit och det låter hur bra som helst… Bara show.. men vi köper det. Men nu.. till ända… Kan inte hålla mig till Berlusconi får vantarna på de där rättigheterna… Sandy flyger raklång höger vänster, ner och upp…. höger igen. Nästa gång i bikini kanske. Big Brother in space?? Lite småsex under lakanen, tynglöst. Hemmafrusex direkt från rymdstationen, allt är möjligt. Killar som tappar mejslar rakt ut i rymden i direktsändning är inte kul. ”I copy that… SKRAP…”.
