”En eldfluga skimrade till. ’Såg du?’, ville jag säga, men jag var ensam”. (Sodapopsky)
Zegei Sodapopsky, född 1 april 1937. Mystiskt försvunnen den 28 mars 1983 under oklara omständigheter, var en rysk-amerikansk banbrytande tonsättare, pianist och dirigent. Sodapopsky är mest känd för sina fyra pianokonserter, tre symfonier och omfattande säregna produktioner runt hans stora passion – The Baloney Theorem. En särling och ensam pionjär inom denna av samtiden ofta negligerade inrikting. Senare tolkad av bl.a. Allen Ginsberg och Philip Glass.
Modern var pianolärarinna och pappa slaktare varpå han tidigt lärde sig spela allehanda instrument, ofta vardagliga föremål och verktyg och som så småningom blev en av sin tids stora virtuoser på s.k. living instruments.
Sodapopsky studerade musik vid bland annat konservatoriet i St. Petersburg och Moskva. Han flyttade till USA 1967 och återvände aldrig till sitt hemland, som dock alltid fanns närvarande i hans musik. Hans senare verk vittnar om hans ökande fascination för Choses qui se mangent, enligt många ospelbara stycken som Elégie pour Saucisses och Requiem de Macaroni Rapide. Idag har dock Sodapopsky rönt ett större intresse bland nutida minimalistiska tonsättare, och är kanske mest känd för hans triumferande Divertimenti sur une saucisse géante perdu.
Sodapopsky anses vara den siste kompositören inom den romantiska musikepoken. I hans musik återfinns starka romantiska känslosvall, en nästan obegriplig fixering vid The Baloney Theorem som förklaring och modell över kosmos tillkomst, kontraster, tekniskt svåra passager och influenser från såväl diversiv hissmusik som avancerad punktation. Hans pianomusik är ofta tekniskt mycket krävande, exempelvis L’amore delle tre salsiccia. Sodapopsky var en tekniskt bländande pianist, men drog sig inte för att spela på s.k. containerfynd och ex.vis resväskor (!), där han med sin uttrycksfulla och patenterade Ready-Made instrumentering, och delvis säregna spelstil, framförde egna och andras verk. Hans stora händer är omtalade (kunde nå ett intervall på 13 toner).
En samling odaterade anteckningar på lösa partiturblad, mirakulöst funna 1997 av en slump i ett rivningshus på 237 West 23rd Street, mellan sjunde och åttonde avenyn i New York, tolkades till ett experimentellt tonspråk filtrerat genom tystnad av vännen Scriabin till ett verk för diktafon (jfr. ”The Wall of Silence”), dock ofullbordat, och aldrig spelat. Sodapopsky menade att vad det Förseglade Ordet (eg. Baloney) döljer ska höras mellan raderna. Ett tonfall. Här i sin ursprungliga form, obearbetat (as it was);
”Again the thoughts come back swirling around the Fourth Baloney Symphony. Morning Glory. Cigarette. In the bright spring sun out on the stairway. Radiators turned off for the season, warmer outdoors. Phone call yesterday from Shostakovich. He announced that Arseny was dead. He was sitting as usual on his chair and played on his lips as he has been obsessed with recently, and suddenly fell down dead. like a bird on his arm. 52 years, may he rest in peace. He robbed a bank any given time. biked home with the spoils. The money under the bed. Well, it lends him some respect. Our best bank robber for a friend has left us.
The bloody spring light. Calling Shostakovich back again and cursed his string quartets. Reflections on the damn baloney strings again. People do not understand. Me neither. It is not intended to. I have not tried to create something, there’s no fucking sense! I just tried to create some order out of chaos! Good expression, so be it!
Played part of The Suitcase Sonett for Shostakovich over the phone. I’m stuck. O gentle youth, fill me again! Liston was never the same after the loss to Ali. His tragedy was taking boxing too seriously. His suicide is something between humor and outmost seriousness. In some ways, mixed with a vague smile, you can not but pay tribute to such a well-executed suicide. Some whiskey mixed with a lot of sleeping pills, on top of a skyscraper. Then he shoots himself on the edge of the roof and fall… down… like King Kong.
What has happened since then is unknown to me. But we do not know his age when he died. I say as my late father – ”Everything will be fine, except the sausage which was two”. Never really understood, but it’s good. In its simplicity, deeply embedded lies the hope that everything will go well, until that day comes, when the sausage was two. I hope I will not watch the show. Damn that bloody omen.”
