Alla Själars Dag: Den där spindeln har suttit där bakom ringklockan i veckor nu. På nätterna kryper den in i ett hål bakom det konstanta ljuset och den svaga värmen från den lilla lampan. Hur klarar den sig, den pinniga varelsen. Äter den något? Hur många år skulle den klara sig på en snabbmakaron? Ett helt liv? Ingen gillar ju spindlar heller. Det är synd om dom, redan som liten tyckte jag att det bara var för grymt med Imse Vimse ”… ned faller regnet spolar spindeln bort”… Få människor klappar spindlar. Småflickor och fruar skriker (sexism)! Men inte jag… som ömt bär jag ut dessa arma varelser till deras rätta element och ser egoistiskt min gloria växa och räknar vilt med extra guldstjärnor i himlen….
På dagarna kommer den fram för att värma sig i den allt svagare solen. Jag håller ihop kragen med ena handen och röker med den andra, där på trappen. Den kryper krampartat in med kroppen så nära husvärmen som möjligt, håligheten i panelen skyddar lite mot den kalla vinden. Jag har petat på ett ben lite försiktigt då och då, bara för att se att den lever. Den har då makat sig iväg stelbent. Det är något vemodigt med det hela… Flickan med svavelstickorna… och frosten som kommer snart. En släng av Barnen på Frostmofjället. Umbärande. Ryska vinterkriget. Utrullad i rullstol efter lunch med en filt över knäna av en sköterska med utsikt över en alpsjö, ena benet amputerat, djupfrysta soldater i snöstorm i sommaruniformer. Om man inte har mer att fundera på.
Idag är det Allhelgonaafton. Ett av årets vettigare högtider. Jag minns tiden vi gick hem tidigare från jobbet den dagen och köpte vin, och började preparera för helgen. Och så gravbesöken på Haga Norra där vi tände ljus, med vissa svårigheter, för kära men döda släktingar med stelfrusna fingrar, det var alltid så jäkla kallt de där becksvarta kvällarna, med tusentals marschaller, som en upp och ner vänd stjärnhimmel. Strindbergs grav var alltid knepig att hitta. De besuttnas familjekryptor uppe på kullen. Jag undrade alltid om de någonsin samlades därinne och drack cognac och tittade på de dödas porträtt. Ju mer de drack desto bättre framstod de döda i minnet. Efteråt bjöd vi in några goda levande vänner och satt i dämpat sken halva natten i vindslägenheten med tända ljus och åt gott och drack upp vinet. Spontandans.
.
I mina dagliga men korta kontemplationer vid rökpauserna, beklagar jag dess öde, undrar över om den i alla fall hunnit fortplanta sig, som väl var prioriterat i dess programmering, ungefär som i alla levande varelsers, slutligen en kort men förhoppningsvis brinnande njutning. I bästa fall. Som en kort epilepsi. Många är de stackars hanar som drivs genom livet i stora uppoffringar för att nå fram till dessa korta reproduktiva akter, den genetiska planen kamouflerad som njutning, transportsträckorna är långa och bitvis mörka. Och egentligen utan att aldrig någonsin ha förstått varför, allt utfört på ren instinkt för att uppfylla världen. Men det är inte den sämsta av planer. Men spindlar grubblar inte över detta på nätterna. Varje påbörjad tanke är förspilld energi och slutar med en suck. En kall spindel tar det lugnt.
”Flickan med svavelstickorna”
Kan man likt spindeln låta hjärnan stå på stand by ökar chanserna att överleva vintern. För att hålla mig vid god vigör som Steve McQueen i Papillon, har jag fryst in mig på svarta hål och dricker just nu varmt grönt te i Kina på 1400-talet.
.
Dagens musikval (Spotify): Jeri Southern – Everytime We Say Goodbye
God morgon Zigge. Jag sitter här i morgonmörkret och läste nyss din Spindelblogg… så utomordentligt vackert och poetiskt, bra bra bra, så bra att jag har ingen aning om vad jag skulle kommentera eller varför jag skulle försöka fylla i något tomrum i din berättelse. Finns liksom inget att tillägga till en sådan text. Allt blir ytligt och banalt på något sätt. Bättre då att låta din poesi sitta där den sitter helt oantastad. Och även låta spindeln sitta där i sitt tjäll bakom ringklockan och hoppas att den klarar vintern – trots att jag tillhör de som inte tycker om spindlar, men den här verkar ha personlighet, då blir det genast ett annat förhållande än till en själlös insekt. Dessutom slipper ju jag ha den inne i mitt hus. Du kan alltid sopa ihop några döda flugor från farstukvisten, lite safter finns det kanske kvar i dem för att Imse ska klara vintern. Lite skinka till jul kanske…
Det finns mycket skumma djur här på Gotland. Men små. Spindeln kanske går på någon form av glykol, eller sprit eller nåt…. Jag har tagit bilder på en alldeles vit nattfjäril också, men vågar inte blogga om den. Den ser ut att ha en vit päls och liknar ett Stealth plan, fast kritvit. Har aldrig sett något liknande, ska skicka bilden till Naturhistoriska som har tusentals bilder online på såna, men ingen som denna. Jag ska skriva att jag gärna vill ha den uppkallad efter mig om den är oupptäckt, Ziggus noctis regina.
Apropos glykol, så finns tex. citronfjärilen som kan överleva vintern i fruset tillstånd då kroppsvätskorna omvandlas till ett sorts glykol. Just därför ser vi ofta dessa ljusgula varelser tidigt om våren….
Aha, så det går lika bra med glykol för att klara vintern. Så dyker man upp lätt ljusgul till våren… med dragspel i blicken! Spola spolarvätskan!