Ofiltrerad slump, bitar av havsbotten från ekvatorn, som idag är Gotland, tillbaka i en pöl av vatten. Allt man går på är skeletten av djur som dött och sjunkit till botten för 400 miljoner år sen och bildat denna kalksten som här tryckts upp ur havet av kontinentalsockel förskjutningen. Hela ringmuren runt Visby, inget annat än ett oändligt antal staplade djur… Inte en vanlig knot som i Stockholm och övriga fastlandet, fritt från gnejs och granit. Vattnet vi får ur våra kranar innehåller också slam från dessa djur. De säger att det är nyttigt med detta basiska vatten. Surt vatten alstrar sjukdomar.
.
Idag bryter vi kalksten, i dammiga och heta stenbrott, där de sen länge utdöda varelserna bryts ned till pulver och makadam, blir cement och läggs på vägar. Som vår sed att spridas för vinden. Vänner och släkt försvinner, och slutligen går man tillbaka i kretsloppet som en överkörd syrsa på en gammal dammig sommarväg. Antar att man vill och ska lämna några märken efter sig. I miljoner år helst.
.
Grävmaskinisterna och de män som sitter i stora maskiner och skakar ned fossilblocken till makadam, svettas oerhört i denna ökenbetonade arbetsplats, den slutgiltiga förintelsen av det liv som gett upphov till oss, evolutionens krona. De brunbrända och dammiga männen måste ju ha någonstans att svalka sig och fyller upp stora och mindre pölar med vatten. Dessa små pooler som finns lite varstans runt ön, har varje gotlänning med lite självaktning, som väl bevarade hemligheter. När vi flyttade hit från Stockholm för åtta år sen hittade vi dock några alldeles själva.
.
Första gången i det turkosa och varma vattnet, såg jag plötsligt mitt i ett simtag, ett stim med stora orangea fiskar som simmade bredvid mig. Det var naturligt, det kändes helt normalt. Som att de alltid varit där. Fossil som återuppstått verkade inte omöjligt. Och sen kräftorna. Jag tände en cigarett när jag torkade på en klippa, och undrade varför det tog så lång tid att komma hit. 400 miljoner år. Från ekvatorn, Stora Barriärrevet.
.
