Innan ögonblicket

Fånga ögonblicket, fånga dagen, lev i nuet, preserve the moment, cease the day… carpe diem… är tröttsamt i långa loppet. Livet ser inte ut så. Vårt eget ego förskjuter tidslinjen. När vi är framme har vi redan passerat. För en fotograf kan ögonblicket plötsligt vara där, har att göra med saker som händer plötsligt, ett sällsynt flyktigt ögonblick av fasa eller munter familjetillställning, en öppning i molnen efter ett åskväder över Manhattan som får alla skyskrapor att bada i orange sken mot en svart himmel i några sekunder, det sker bara en gång vartannat år kanske, och det finns fotografer som ligger och väntar på det där ögonblicket, att det ska dyka upp och då är han beredd.

Ju äldre jag blir har dessa ögonblick när jag rycker fram kameran oftast att göra med helt stillastående saker, som milt leende lätt låter sig fångas. Som en nästan kolsvart hall om natten när alla ligger och sover, med några burkar och lite skräp som syns i det disiga morgonljuset, men det blir alltmer blommor och växter i trädgården i digitalkameran. Fast jag vet sällan vad jag ska göra med mina blombilder. Det finns ingen poäng i att titta på dom. Eller att visa dom. Det roar mig att de inte har någon funktion. Naturen betyder ingenting. Den kråmar sig inte och gör sig till. Även om den framstår som det enda riktiga mer och mer. Det enda riktigt verkliga och beständiga. Den saknar tid. Det här verkar stå i proportionellt förhållande till åldern. Grejer som står stilla. Ett stillastående som påminner om ett ”nu”. Det passar bra. Man behöver inte ligga och lura och smyga sig på blommor.

Det stillastående fotot har en sällsynt och lite kuslig förmåga att frysa ett ögonblick som inget sinne klarar av. Det är ibland en känsla av overklighet, man undrar om det verkligen hänt, det står utanför ens förmåga att leva i nuet, vilket är en stor och eländig myt som är svår att frigöra sig från för mänskligheten. Det tjatas om det som österländsk visdom, men det går inte, så fort man tänkt tanken har ögonblicket passerat. Bättre att ta vara på känslan ”innan”, ”innan” är en mycket längre tid. En del innankänslor kan vara ett bra tag. Innan varar så pass länge att vi hinner njuta av den. Själva höjdpunkten är otydlig och ofta över innan vi hann se det ordentligt, upplevelsen uteblev rent av. Innan själva klimaxen, innan det bästa är det som allra bäst.

Fredagseftermiddagen innan helgen, precis innan orgasmen, vårens första värmande solstrålar när den sista snön smälter och allt gammalt grus sopas upp av energiskt gula sopbilar, barnets förväntan på julaftonsmorgonen, glädjen innan semesterresan, innan den fantastiska middagen, innan dejten med den där kvinnan. Den är längre och går att suga på som en karamell. Mitt inne i nuet upplever vi inte det vi såg fram emot, mitt inne i det är vi upptagna av att tänka på annat, hur vi blir uppfattade och vad vi ska göra sen… vi är borta, bredvid, på sidan om ögonblicket. Det bästa är alltid innan det bästa….

Farfars far Olof, värdigt poserande för sitt förevigande i sin trädgård, innan han blev en del av den själv. Preserving the moment in the descending sun. Nu i min blogg. Det fungerade! Hej Olof!

Nuet är sen en tid förberett. Nuet vilar också tryggt i det som verkar dött. Framtiden har en självklar plats där också. Nuet är en samling tid av allt, en omöjlighet om man inte kan se runt hörnet. Men i det vi tror oss se i nuet, skeendet, lurar nu en föraning om att det ska bli vår och sommar igen, att kosmos och vår jord verkligen fungerar, ännu en gång, och kommer fram under snön. Jag ryckte fram min kamera så fort jag såg en av mina favoriter i trädgården, Kejsarspiran. Den har ännu inte fått sin långa ståndare, själva spiran, men den är förberedd. Den ser rent av tropisk ut där den hade krupit fram genom snön. Ser helt fräsch ut där den legat och tryckt hela vintern i skydd av glömska och mörker.

Naturen är på ett sätt alltid mer i nuet än tänkande varelser, där pågår förnyelsen ständigt i ett tydligare presens. Den tänker inte efter. Den letar inte efter kameran för att föreviga ögonblicket, som mammor som ska filma och fotografera allt, arkivera ens dotters alla avslutningar och födelsedagar, så att det verkligen ser ut sen i backspegeln som att man har levt, man hade ett liv, jag levde. Detta gör självklart att man kan missa eventuella nu-upplevelser, eller i bästa fall, just innan… Jämför ordet ”innan” med ”efteråt”, jag tror ”innan” skulle vinna klart i en omröstning om det ”bästa i livet”.

FOTNOT: De enda gångerna man är väldigt nära nuet är när man har sex eller spelar tennis, och bara stirrar på den där bollen. Man tänker inte på vad man ska ha till middag, bara följer bollen, det är en form av västerländsk meditation. ”Nu” är närmast ett nolläge, Nirvana. För oss vanliga dödliga innebär det att man troligen redan är död, alltså gått ur tiden! Ett underbart uttryck, gör döden något ljusare och mer vettig, som en framgång, utveckling.