”Skridskor är det läskigaste i hela världen. Jag dricker hellre varmchoklad”
Så skrev min dotter Ottie till mig i ett morgon-MMS med bilden här bredvid. På friluftsdag med skolan. Bara namnet ger en rysningar, flashbacks från barndomen. Ingen gillade friluftsdagen, man fick alltid lite resfeber, utom gymnastik-magistern som triumferande pep på sin visselpipa, och skramlade med sin nyckelknippa runt halsen som en fångvaktare. Alla de där dagarna med friluft på Hellasgården där choklad-termosarna gick sönder i ryggsäcken och rann ut över äggmackorna. Det hände alltid samma gäng, och de som inte havererat delade inte med sig. Man var rökt. Vi losers fick se på när de andra åt. Inte ens det var vi bra på. Utanför i kylan. Vi kunde ju inte bara ta upp plats vid borden i det tillyxade timmerhuset, dit folk med hela termosar köade. I förorten fanns det noll solidaritet. Och när den kom några år senare så var det Vietnam och Nicaragua man skulle solidarisera sig med, så långt härifrån som möjligt… för att nu ha försvunnit som ord nästan…
Sen hoppade en väldigt rödnäst man i vaken, nja han var faktiskt lila, låg där och väste fram något paniskt och osammanhängande om att man måste upp, vi trodde alltid att det var sista gången för den gamle mannen.. vilket jobb… Flera föreställningar om dagen hela vintern, och i varje föreställning ingick flera prov på hur man skulle göra och inte göra. Tror inte ens han bastade innan. Och våtdräkt fanns ju inte då. En äkta hemmafakir. Det är väl såna som skär sig idag. Isen brakade till ofta av alla spänningar. Det ökade dramatiken. Det lät varje gång som att vi alla skulle hamna i en jättevak tillsammans med den lila mannen.
Hellasgårdens vak. Långt innan kinesernas vattentortyr och Guántanamo.
Och så de jävla skridskorna, varför?? Varför skulle man bara åka runt runt i oslipade bandyrör, grabbarna hade ju riktiga hockeygriller, och kunde tvärstanna så där fränt så att det yrde snö på en. Jag blev aldrig bra. Åkte på fotknölarna länge. För evigt back, slutligen i målet. Allra sist helt utan skridskor, pjäxorna kändes säkrare och varmare. Då klagade motståndarlaget. Jag hade ju bara ansiktsmask, fått av pappa. Inget mer skydd. Funderade ett tag på att köra med boxhandskarna, men de sa att det var farligt. Men man förfrös ju alltid fötterna i bandyrören och sen det där med att ta av sig fanskapet. På den kalla bänken med ett lager av is på. Fingrarna var redan röda och sönderfrysta. Snörpningen går alltid sönder när man ska ta på sig grejerna så det blir inte mycket till uppvärmning när man ska tråckla ihop allt. Efter en kort uppvisning på isen där det mesta går ut på att inte krocka med folk, det gick ju inte att stanna, har snörena blivit stela och hopsvetsade av is och man svor helt vuxet, innan man fick upp eländet. Man förstod aldrig poängen. Och sen den ohyggliga smärtan när man la händerna på ett varmt element i en trappuppgång… Ja man måste ju testa allt som barn, som att frysa fast tungan på trappräcket… Always crash in the same car – ”Jag ville att min bil skulle gå sönder!”…
Som mycket i gymnastiken var det mest drill och uppfostran, få lite hyfs och pli på grabbarna det var frågan om. En slags hemmasnickrad förortsfascism. Boxningsringen stod uppställd som ett hot de första veckorna. Och så de där jäkla hopp-plintarna… som bara fanns till för en sak, konstigt att det blev barn till slut… Och nu har det gått runt ett varv, nu klagar min dotter på den förbannade skiten. Jag är fullt beredd att skriva sjukintyg, det kan hon ju skriva själv förresten… När det var som mest friluftsdag i min ungdom fick jag lunginflammation, och då tyckte pappa att det gått för långt han också och skällde ut fröken. Men det allra läskigaste var nog simprovet, när alla gör ”bomben” framför en och man kämpar på efter kallsup på kallsup… Usch den där lukten av klor och urin, och de bedövande skriken av 500 kids på Älvsjöbadet, är en gåta.
Mitt svar på MMS:et – ”Hahaha!!! Ursäkta att jag skrattade gott åt dig, men jag tycker faktiskt synd om dig, jag skulle heller inte fixa konståkningsskridskor…. Får jag lägga ditt mess på min blogg? Puss! Papa”. Jag har faktiskt sidor, antagligen genetiska, som jag inte vill föra vidare… Vad man vill föra vidare är att man kan säga nej till friluftsdag. Fri luft. Visst luften är fri. Inte bara på den dagen. Men något måste jag ha lärt mig. På senare år har vi med lyckat resultat anordnat konståkningstävlingar. Med korvgrillning där man kunde värma sig och glödgat Vino Tinto. En kille från Algeriet vann. Han hade aldrig stått på ett par skridskor. Hans mycket fria stil blev smått stilbildande och han vann ledigt juryflickornas hjärtan.
