Den svartvita tiden

I gamla svartvita foton från förra sekelskiftet tycker vi oss uppleva en viss mystik, det känns väldigt avlägset, de verkar ha gått fortare och rört sig knyckigt som man kan se på film. Speciellt på porrfilmer från denna tid, full rulle, och nu är alla döda. Vet inte varför det känns extra vemodigt att just porrskådisar dött och ligger som skelett i mörka gravar… Allt det där känns som en annan dimension. Det har blivit en stiliserad illusion så pass verklig att man har svårt att tänka sig sina gamla förfäder som annat än svartvita i ett svartvitt liv. Jag är född på den tiden. Tiden känns filtrerad som i en bruntintad rysk dokumentär, och alla som levde då verkar lika opersonliga och alla deras liv smälter ihop till ett silversvart poserande utan känslor, ingen argsinthet, ingen överdriven glädje, inte det förbannade amerikanska leendet med en massa vita tänder, bara en nollställd tom blick in i linsen, alldeles stilla för att inte bli suddig för framtiden. Svårt att ta på allvar ibland, liknar mest en barnboksvärld där någon fenedrintokig Farbror Blå klippt silhuettfigurer i svart papp.

Vi gillar dock stillheten, vi fantiserar om att allt var lugnare, man gled omkring i hög hatt bland svartvita människor på cyklar. En och annan hund som inte ens skällde. Farfar som var fotograf hade en liten färglåda med gummi arabicum, pigment och filtpennor, som han färglade bröllopsfoton med, rosa kinder, läppar och rosor, några gröna blad, och kanske svagt blå ögon, i en iver att återskapa verklighet, lite gladare. Att se blek ut är ju detsamma som att vara sjuk. Nej, rosa kinder och solsken i blick säljer bättre. Jag har hans svartvita foto bakom min rygg jämt i förhoppning om att han ska kunna se mig jobba i mitt Photoshop-labb över min axel. Jag tror jag ska färglägga och levandegöra honom i ett historiskt post-art porträtt…

Det motsatta sker plötsligt när denna värld plötsligt färgläggs vilket faktiskt gjordes av några få entusiaster på denna tid. Nu upplever vi att de levde i en färgstark tid och hade ett rikt känsloliv, och att det kanske inte var så längesen. Det hände alldeles nyligen, inte långt härifrån. Det är ju bara knappt min dubbla livslängd, eller en långt människoliv, vilket inte är lång tid. Relativt sett, jag menar inget är egentligen så längesen som man kan tro av de gamla svartvita fotona. Gustav III blev skjuten på maskeradbalen för bara två långa mansåldrar sen… Det är ganska nyligen plötsligt.

För över 100 år sedan tog den ryske fotografen Gorskij, tillika tsarens egen fotograf, bilder rakt ut i verkligheten, i färg, långt innan färgfilmen kommit! En Technicolor teknik innan Technicolor, men bara stillbilder. Tre filter, tre glasplåtar/negativ som sätts ihop till en färgbild. Bilderna projicerades på stor duk med tre projektorer, en med grönt, en med blått och en med den rött filtrerade bilden, ungefär som en TV funkar, eller din datorskärm. Tyvärr såg de inte lika fina ut då med den tidens teknik, fotografen själv fick aldrig se dom så här bra, men idag kan vi bättra på historien, så att man står där… som i en tidsmaskin… lika overkligt som att se framåt i tiden. Men det kan vi göra först när vi dör. Fast egentligen är all tid samtidigt, bredvid varandra, inte linjärt. Tror jag. Den som dör får se.

Men det kanske bara finns en enda tid ”färdigprogrammerad”, när vi återföds får vi uppleva samma skit igen, ryska revolutionen, världskrigen, börskrascher och supfester och golden copulations vevas om på nytt i den gamla vanliga tron att det är på riktigt och sen dör alla igen, med några ändringar i manus som skapar nya kombinationer så ser det ut att vara ett nytt liv men… om någon till äventyrs skulle minnas något…

mer info och många fler bilder på www.crimson.se/?q=gorskij