Mitt liv utan mig

Jag vaknar och upptäcker min egen sänghimmel.
Jag ser mig omkring. Universum som ser sig själv…

Det betyder att jag också är Gud. Och du.
Och det gör det hela mycket enklare…

Varje utsnitt av tillvaron innehåller all information om resten. Jag är allt det här men är samtidigt inget av det. En sten verkar livlös men innehåller kunskap om hur allt började. Och om hur allt ska sluta. De stora sanningarna är så små. Livets gåta, lösningen står på baksidan…

Vår tropiska trädgård i Visby, augusti 2009.

Det har blivit sent. Det är natt. Det är mörkt. Becksvart. I havet simmar hajen. Dom är snälla. De biter bara några få människor varje år och absolut inga större tuggor. Det dör fler människor av läskedrycksautomater varje år. Miljoner människor kör ihjäl sig och dör i krig och torteras. Hajarna utrotas nu, ungefär 10.000 i timmen. När det inte finns hajar kvar som äter fisk, som äter plankton, som producerar 70% av världens syre, borde få hajfenssoppan att fastna i halsen på kineserna. Tankarna är lite ostrukturerade men jag bryr mig inte om att ordna dom i jämna rader. Dörren till trädgården står öppen, det är varma mörka sensommarvindar. Man hör havet ända in till rummet där jag sitter vid datorskärmen. Det blåser i träden. Hunden ynkar runt mina fötter.

Vi är ensamma hemma. Jag kan inte se henne, är bländad av min skärm. Hon gillar inte att dörren står öppen. Det är osäkert. Obevakat. Det stör hennes vaktinstinkt. Hennes jobb helt enkelt. Hon gör detta för mig eller vår flock, som dock inte är hemma ikväll. Det kan slinka in vadsomhelst på det här viset. Hon vill att vi går ut på trappan och röker. Vi sitter där ett tag. Men det är inte så kul att röka i mörker. Det är meninglöst, som att röka när man blundar eller ligger och solar. Hunden sitter bredvid, hon tittar åt höger. Åt vänster. Åt höger igen. I hennes tillvaro händer det massor av saker hela tiden, hon har fullt upp i hennes fantasivärld men som för henne ter sig fullt verklig. Precis som hos människan. Vi håller ihop allt så gott det går med allsköns påhitt. Det är skönt med en svart labrador bredvid sig i mörkret. Det är så väldigt trofast. När det är vi två i mörkret finns det inga sidotjuvar, inga bakåttjuvar, inga framåttjuvar. Och ingen som kullar en. Hunden har helkoll på alla dämoner. Jag reser mig slutligen och öppnar dörren, hon står på trappan, tittar återigen åt höger, sen vänster, vinden är varm, tittar åt höger igen, det ser ok ut. Vi går in. Jag låser dörren.

Charles Cros, 1883, en av de första färgfotona.

Det finns en sorg, en suck till slut efter den första euforin över det ”vackra”. En flyktighet. En skörhet. När man målar kan det bli ett helvete med alla färger. Möjligheterna till att fånga det vackra blir  övermäktigt, en slags färgpsykos. Man måste förenkla. Reducera och torrkoka.  Tar man bort färgerna blir det genast enklare. Svart ger nästan Instant Art. Det svartvita förefaller dokumentärt. Troligen konst… Det motsatta är porr, spelhallar och korvstånd som av tradition har starka färger, mycket gult och rött, som senap och ketchup. Varningskombinationer. Det signalerar fara. Hela naturen vet om det. Neon betyder att någon vill ha dina pengar. Gult och svart – det finns flugor som försöker spela tuffa genom att efterlikna getingar. Och sportdårar. Jag tror också att de konsumerar mer korv, porr och drar i pokerbanditer. Det attraherar folk som vittrat, folk vars sinnen blivit slöa, folk som inte tränar sina ögon och sinnen dras direkt till korvmosbricka med allt och en Pucko. Svartvit mat däremot är Art by Default. Eller ens barndoms skolfilmer ”Solfilm”. Vajande svartvita björkar på gråsliten randig och prickig film med raspigt ljud. Vi visste det inte då men det är stor konst. Stor humor också. Några Idla-flickor som studsade med bollar.

En oerhört vacker vintermorgon i nysnö i det blå morgonljuset är komplett meningslöst. Som bild alltså. Och saknar poäng. Det är det vackras baksida, bakgården där hundar mår illa. Men de går att använda om man förstör dom, drar, sliter och filtrerar dom. Vaskar fram något dolt. En ytterst märklig men vanlig process hos konstnärer. Ett kul försök är också att ta en riktigt dålig bild och försöka göra något av den. Konstens konvention är att undvika klichéer, man undviker det bildsköna, det vykortsvackra. Man är rädd att tappa ansiktet. Och visst är det så att alltför vackra bilder är som… vackra kvinnor. Deras skönhet bländar oss så att vi inte kan se vad som finns bakom, under ytan. Det finns en platthet, osynlighet, utan rost och lite skit. Det perfekta är ointressant. Det ger oss inget att tänka på, när man inte kan komma vidare, ingen utmaning, inget som väcker känslor. En vacker kvinna riskerar att bli fånge i sig själv. En vacker bild blir aldrig mer än en bild. Mamma sa alltid att ”en naken karl är väl inget att titta på”. Jag förstod aldrig det men vet nu att det kallas samtidskonst om man springer naken på gatan. Det blir ett jävla liv. Det är inte svårt att väcka känslor men det är inte samma sak som att det är bra.

A C C I D E N T L Y   I N F O R M A L

Slumpen är alltid perfekt, som i naturen. Det är alltid vackert, alldeles av sig självt. Vilket är ett stort under. När människan försöker skapa vackra saker försöker hon styra slumpen, nå fram till den, inte tänka så mycket, vissa inslag av irrationalitet. Man vill hoppa över hjärnan, önsketänkandet är en direkt kontakt från hjärtat till handen. Vi blir oftast missnöjda, vill ändra. Måla om. Kanske lite mer gult?? Vrida den lite till höger? Vi har en idé om det perfekta, nosar på Den Gudomliga Planen. Som kanske i själva verket är ren och skär slump? Det går lika bra med Kaos. Utan kaos, inget liv. Utan kaos hade aldrig något alls inträffat, någonsin. Folk med linjaler skapar bara oordning. Gör experimentet med att lägga några pinaler i en liten väska, lägg på locket, skaka om, lyft på locket och beskåda hur perfekt allt hamnade. Det hade inte blivit lika bra om vi medvetet försökt lägga allt så bra som möjligt, i harmoni, om vi hade suttit och pulat med det där i timmar.

Down The Drain – diskbänks-realism, augusti 2009.

Jag har varit oerhört upptagen av allt det där. Det grämer mig jämt att hela tiden uppleva vackra saker utan att på något sätt kunna förmedla det, spara det, arkivera det, samla allt på burk innan jag dör. Min undersökning. Knastrigt hoprafsade anteckningar om änglakörer som är omöjliga att förstå. Även för en själv. Men jag hoppas på att komma över det där med åldern. Under själva samlandet lär man sig säkert efter hand att lämna det. Döden är en överkörd gräshoppa på en dammig gotländsk grusväg, långsamt blir man ett med vägen. Efter att man gått vidare hittas allt så småningom på vinden av ett barnbarn och slängs i en container. Helt korrekt. Livet går vidare utan mig som man minns mig.  Men Universum slösar inte bort någonting. Allt är konstant. Floden flyter förbi men det är alltid samma vatten. Allting ryms i en kort epilepsi.