You aint never caught a rabbit

Det är varmt idag. Vaknade svettig av att ett par kunder ringde på dörrklockan. Hann inte öppna. Springer ner för trapporna, öppnar dörren, Shady, vår hund, gör ett skällande utfall mot inkräktarna, som dock inte syns till längre. Genom fönstret till ateljén ser jag dom sen, dom har hört hunden och skyndar sig bort och nu ser dom mig, i morgonrock ivrigt viftande på armarna. De skyndar vidare. De kommer nog inte tillbaka. Och jag som har utställning från klockan elva… Borde ha grejat det men, det måste ha varit värmen, drömde vilt. Well, det är väl det här som förväntas av konstnärer… vi kan alltid skylla på att vi är bohemer, eller att man kom med nattbåten.

Kaffet kokar över. Jag hittar inte glasögonen så jag kan inte se termometern i köksfönstret. Har jag feber? Det känns tungt att andas. Känner mig som bakfull i Irak, men jag hade inte kul igår. Och jag kom inte med nattbåten. Det slår mig att jag försovit mig hela veckan. När jag rusat upp från sängen för att öppna för folk som bankar på den låsta dörren till utställningen som öppnade för en halvtimma sen, har jag haft svårt att låta riktigt vaken på den guidade turen runt i rummen. ”Ja det blev lite sent igår hehe…”. Alla förstår sånt och nickar förstående med ett leende. Man kan ju inte säga att man sett på krigsfilm hela natten, det låter pervo.

Nu så, lite kaffe. På med datorn. Vädra. En cigarett på trappen. Luften står stilla. Drömmen är svår att skaka av sig, verkligheten känns lite främmande fortfarande. Tankarna flyger omkring lite ofiltrerat. Hela veckan har varit märklig med tryckande Tintin-väder, man kan ana stora svampar ploppa upp lite varstans snart. Och dimma. Med gotlandsfärjor som krockade. Ingen dog. I Sverige har vi ju nolltolerans på död. Ingen ska behöva dö. Och om någon kommer i närheten av något som påminner om det så tillskyndar Katastrofgruppen till de chockades undsättning. I Indien hade 500 dött, minst. Och DN dagen efter… bilden från katastrofen…  ”så här såg dimman ut”… helt jämngrå bild…. genialt. Sommarvikarier som är bakis? Men… återigen kommer tankarna på rabbisen. Den lilla kaninen. Kaninens förbannelse? Dog den verkligen? Spelade den död bara? Hoppar den omkring borta i rabbislandet vid Hällarna med sina kompisar? Eller dödade jag den verkligen?? Kan jag skylla på Shady? Var kaninen sjuk?

… vi tar det från början… För en vecka sen tog vi bilen ut med hunden som vanligt. Ute vid havet, Hällarna, där det finns tusentals rabbisar som lever likt vietnameser i tunnlar under den stäppliknande marken. När vi närmade oss bilen efter promenaden men många tafatta försök för Shady att springa ifatt rabbisar, låg det en och tryckte i gruset. De brukar inte ligga där. Och inte när man kommer nära. De håller sig på avstånd från fyrfota svarta djur.  Precis som dom vid flyktingförläggningen. Shady har aldrig varit i närheten av att ta en. Men nu är rabbisen bara ett par meter ifrån oss där vi kommer… jag såg en chans för Shady att få lite extra underhållning i hennes enahanda liv som mest består av att sova, äta och jaga rabbisar. Hon jagar rabbisar även i sömnen.

”Den gråtande pappan”, POST-ART

Intet ont anande bussade jag Shady på rabbisen som slött hoppade vidare, jag trodde att den snabbt skulle försvinna in i gräset och hinna undan, men Shady tog den som en puma, som i en naturfilm med Arne Weise… Labradorer är kända för sitt mjuka bett men när hon släppte bytet framför oss såg den stendöd ut. Skrämd till döds? Min vettiga fru Annika sätter koppel på Shady och fortsätter mot bilen. Lite försent dock. Jag sitter kvar hukad över rabbisen. Den tar plötsligt ett hest andetag, och så ett till. Dödsrosslingar man lärt sig känna igen. Jag påbörjar hjärtmassage där jag tror hjärtat sitter. Kaninen är varm, och lite våt. Den känns lite trasig. Jag vågar inte titta i ögonen… Jag försöker få igång den i tanken med ohörbara hemmagjorda mantran. ”You’ll make it, you’ll be ok, just a flesh wound”… Men den är död. Ceased to exist. Passed out cold. Eller vilar den bara??…….. Annika ropar efter mig, verkar inte bry sig. Jag är märkligt lugn, som att jag kunde följa kaninsjälen som stiger mot skyn. Sen ångesten. Sitter tyst i bilen. Känner mig gråtfärdig, som Stig Dagerman. Harig på något vis.

En vecka har nu gått men jag känner mig fortfarande skuldtyngd och mår riktigt illa över det hela, försöker trösta mig med att den kanske inte var död trots allt, de är ju bra på att spela döda, och att den hoppade vidare när vi stuckit… När jag berättat historien för andra, kvinnor faktiskt, får man höra att män är sådär. De kan inte ens döda mördarsniglar utan det är kvinnan som får utföra dådet med saxen. Och jag förstår pappor som inte bestialiskt vill klippa sniglar mitt itu… varför? Jag tänker att det är tur att det inte är kvinnor som drar ut i krig. Undrar hur det hade gått om Hillary blivit president.. Pappor framställs numer alltid som fåniga, vet inte vad som hänt, mansförtrycket, eller egentligen pappaförtrycket, tilltar i alla TV-serier alltifrån Simpson till Svensson Svensson. Mina flickor har mig som ständig källa till skratt – det senaste är att jag fått hälsporre och har ont och tar mig fram lite konstigt på framfoten, likt en skadad kanin… ingen tror mig förstås.. Möjligen rabbisens förbannelse…. ”Ja Zigge är lite hypokondriker”.. tror alla pappor får dessa påhopp, ingen tror oss någonsin, men man får väl avsluta snyggt med ”Vad var det jag sa!” på gravstenen….

Den dumme Pol Pot

Riktiga män skjuter älgar. Skär upp dom i små bitar hemma i köket. Sätter upp hornen som troféer. För Hemingway verkar det dock ha blivit för mycket till slut, och fullföljde sin mördarkarriär följdriktigt med att skjuta sig själv. Men nu när man dödat en kanin får man sitta där, tyst. Jag, som efter min framfart som blodiglarnas Pol Pot med mitt luftgevär som liten, haft problem sen dess med att gå på myror i skogen, och värst av allt – vinbergssnäckorna som krasar under ens skor utmed alla stigar i det höga gräset… Nu har jag dödat en kanin. Det känns som mitt mördande eskalerat. Om vi kommer till samma himmel så ligger jag dimmigt till. Jag kanske måste bli buddhistmunk och sopa framför mig med en kvast överallt jag går resten av livet…  Om det nu skulle uppväga mina tidigare synder. Möjligen skulle jag bli populär i morotshimlen, om det finns någon sån. Elvislåten ”Hound Dog” dyker plötsligt upp, vad menar killen? ”You aint never caught a rabbit, and you aint no friend of mine”… Well, I did.

Venus och kaninerna