”Barter” (detalj), Odd Nerdrum
I dagens DN ger sig Jessica Kempe på konststycket att jämföra den s.k. samtidskonsten med den ”offensivt antimodernistiska Nerdrum-gruppen” i konstutställningen ”Kitsch”. Hon använder sig redan i anslaget av Helsingborgs Dagblads populistiska anmälan ”Konst som alla förstår sig på”, och man anar redan här ett lika populistiskt påhopp på det som kallas ”nyromantik”. Det finns något nedlåtande över konst som alla förstår sig på, samtidskonsten görs elitistisk och upphöjer det mindre lättillgängliga. Om hon menar att det obegripliga är större än det lättfattliga borde hon kanske ha hyllat Nerdrum och hans elevers utställning, som hon i stora stycken inte begriper. Kempe utgår från en begreppsvärld där ”samtidskonsten” målas upp som ansvarstagande och samhällskritisk, ett lätt skrämmande men också fånigt dogmatiskt synsätt som påminner om 70-talets krav på ”budskap”, och agiterande genom konsten. Samtidskonstnären verkar enligt media jobba i alla material utom just olja – digitalt, med performances, film och installationer. Här når ungdomskulten nya höjder där det individuella, originella och ”hittills ej skapade” sparkar konsthistorien där bak.
”Den Heliga Familjen”, Zigge Holmgren
Nerdrum lär själv ha påstått att han är ”kitschmålare och ingen jävla konstnär”, då han även i Norge säkert hamnat i klinch med den nyetablerade och för tillfället upphöjda samtidskonsten. Inte att undra på när vissa målare påstår sig måla just ”samtidskonst”! Vissa kritiker drar sig inte heller för att utnämna vissa nu levande konstnärer och deras verk som samtidskonst, vilket verkar minst sagt överflödigt… Kitsch är ett lånord från tyska eller jiddisch och syftar på ”konst eller hantverk av undermålig estetisk kvalitet”, men kan också vara ett medvetet och ironiskt användande av ett överdådigt formspråk. Nu när Nerdrum och hans ”offensivt antimodernistiska grupp” hamnat i denna skottglugg verkar de ha blivit lovligt byte för onyanserat tyckande och frågande från Kempe som undrar vad det ena eller andra ”betyder” i målningarna, vad det är dom målar?? Något som jag själv blev utsatt för på 70-talet – ”Vad är det för budskap då??”. Jag hade inget budskap. Jag var säkert nyromantiker redan då. Kempes oförstående är helt obegripligt för att komma från en etablerad DN-skribent. Eller?
Kempe påstår vidare att dessa avfällingar utgör ett aggresivt hot gentemot samtidskonsten, som att det vore Melodifestivalen. Vilka ska gå vidare? Hon använder nedlåtande uttryck som ”sekt med medioker teknik” om eleverna, anförda av deras sektledare Nerdrum som slaviskt lyder under konventioner… till skillnad från samtidskonsten?? Så simpla försök ger obehagliga vibrationer av stöveltramp men denna gång i nyanser av vitt… Kempe jämför Nerdrums nyromantik med nazisternas dröm om den begripliga, förädlande och folkliga konsten… Kempe vill rädda nationen med den nybrutala svenska konformistiska andan där ”nyromantik” är detsamma som att stoppa fingrarna i halsen. Jag kan definitivt hålla med om att de ”gamla mästarna” alltför länge har fått kvarstå som ikoner för vad som är ”riktig konst”, men Kempes svajigt glidande är inte bara trist läsning utan vittnar om enögd kritik när den är som värst. Jag tycker att bra kritik ska vara intressant att läsa i sig och inte bara illa dolt förakt och ytliga försök till billiga poäng. Kultur luktar illa på detta vis. Att försöka tillhöra dom som inte blir deporterade eller blir av med jobbet. Det är fegt, slirigt, svajigt och tråkigt.
”Fucked Up Ducks on Wheels”, Zigge Holmgren
Nerdrum kan knappast anklagas för att vara vare sig uppviglare eller medlöpare. Jag tror han vill göra vackra saker. Skulle inte det vara tillräckligt? Också att bevara ett hantverk och ett kunnande som är på väg att dö ut. Jag kan rekommendera alla som vill lära sig de gamla teknikerna att läsa Acke Kumlien’s bok ”Oljemåleriet”. Att Nerdrum sen ger sig på den nybrutala och nykonformistiska nya samtidskonsten i sin nyenögdhet är kanske inte så konstigt, efter att ha läst Kempes nya artikel. Men visst – det försiggår alltid en form av kamp mellan det gamla och nya i ett friskt samhälle. Jag får då ställa mig på det gamlas sida med ålderns rätt. Men man skulle kunna kalla mig nygammal. Fast det har en dammig känsla av knätofs och Skivor till kaffet. Låt oss säga att jag synteserat det gamla och nya, använder mig av gammal kunskap men tillfört moderna metoder.
Jag har tidigare målat i olja, men har nu helt lämnat det, även om jag har svårt att motstå lukten av fernissa. Jag använder mig också av det gamla materialet duk/canvas. Men jag gör mina verk i datorn med ”digitala penslar”, använder de gamla mästarnas verk och tillför ett nytt uttryck… Säkert en form av kitsch! För det mesta i porträttformen men också i landskap och informellt måleri. Jag jobbar i skiktmåleriets tradition men nu alltså digitalt, printar sen på duk och fernissar slutligen. Det är en form av magi, och roligt! Precis som att inte det vore tillräckligt! Jag kallar det Post-Art, som torde täcka det mesta. Jag är svag för att själv uppfinna nya ismer som post-naivism och post-informella med styrd slumpmässighet i min Muzak-Art. En lättsam antydning om att jag har svårt för det övedrivet Seriösa. Inget är någonsin så nytt att det inte innehåller något gammalt. Det är en produkt av vad alla konstnärer jobbat med tidigare, man fullföljer mångas livsverk i en tradition som aldrig tar slut.
Läs Jessica Kempes artikel ”Kitsch” på Krapperups Konsthall, DN
Post-Art , Zigge Holmgren
Muzak-Art, Zigge Holmgren
