Den där varma dagen. Man bränner fötterna på cementtrappan. Det går inte att hålla i järnräcket. Det verkar vettigt att åka med hunden till havet. Efter att ha arbetat oss igenom gräs lika högt som oss själva, efter allt regnande, går vi utmed den nyupptäckta stigen utmed klintstupen i ett slags dinosaurielandskap, irriterar det mig lite att jag tänker på Fem-böckerna, de där som bara åt jämt…
Värmebölja, ett vackert svenskt ord, ett tillbakalutat kaos. Folk som svettas börjar plötsligt prata med helt okända och slutar för ett ögonblick att oroa sig för den annalkande katastrofen, den stora kometen… Vi plågar oss i solstolar och på stranden, drar in sommaren genom huden. Vi ackumulerar. Bränner in minnen. Barndomens somrar har man hela tiden med sig och drar sig lätt till minnes hur man naken slängde sig från sängen direkt in ett par shorts och sen var man indian och sköt blodiglar med luftgevär. I ensamheten med geväret blev det sen ett par humlor, slutligen en gråsparv… Ett nådaskott i huvudet. Barnvakten kom på mig. ”Du skjuter väl inte fåglar???”. Inget mer luftgevär.
Med traumat över den skjutna gråsparven lider jag resten av mitt liv i skog och mark av det påföljande massmordet av myror. Också av att de döda ju måste bäras hem till stacken av sina ledsna polare. Det är uppriktigt plågsamt… Barndomens solbränna var sammetsbrun fast med sårskorpor på knän och armbågar. Man kunde inte låta bli att lossa på dom… Trevande amatörhångel med grannflickan i högt gräs. Lukten av nyklippt gräs. Man hör mamma skrika från badrumsfönstret att det är dags för middag, men man låtsas inte höra.
Idag ska jag bada. Man ångrar tilltaget rätt fort men man ska i. Det ska gå. Det kan bli regn resten av sommaren. Det är tvångsbad. Man tar bilder. Bevismaterial, jag var i. Man lagar något gott till middag. Kvällen är ljum. Vindstilla. Den nedgående solen gör varje rum brandgult. Alla ser ut som reklam för något. Tror det är ett sånt här bildband man får se i snabbspolning sen när man vandrar vidare och svävar uppåt och iväg, efter tunneln och ljuset… Här tar vi det nu i slow motion, lite långsammare. Den där dagen vid havet.
Idag, några dar senare, spöregnar det. Annika har gjort fläderblomssaft av blommorna hon plockade den dagen. Vi tog varsitt premiärglas och sprang ut till boden genom regnet och stod där och tryckte, läppjade på saften och rökte varsin cigarett, och undrade lite vad vi gjorde där.
.
Det där lät som några underbara dagar…….jag har också skjutit småfåglar med luftgevär och plågas av det fortfarande,numera matar jag fåglar året runt och har på kuppen sett så många olika vackra fåglar som jag inte visste överhuvudtaget fanns i våra skogar.Själv har jag inte varit och badat än men sommaren är lång.
Skönt att andra kommer ut ur garderoben! Jag varnar alla med hus numer som har problem med myror att de inte ska jävlas med dom, för då slår de tillbaka och blir etter värre. Och jag är inte bara emot att döda myror, jag är emot all form av jakt som inte är för överlevnad. Jag gillar krigsfilmer men är emot ALLT dödande, nolltolerans på död, ingen ska behöva dö i dagens samhälle, det är obärmhärtigt! PEACE ON EARTH OCH SAVE THE WHALE!!
Det låter som en dröm, det är sommar, ett hus nära havet, gå till stranden, sköta om trädgården.
ja jag påminner oss allt oftare om att det är som en dröm, att vi är priviligierade, där vi sitter i trädgården, som alltmer antar mer mardrömslika proportioner på växtligheten, tistlarna är 3 meter höga och ser tropiska ut, som en av bilderna i bildspelet antyder. Våra grannar muttrar säkert men de kan inte se oss… Jag brukar säga att det inte är en trädgård, det är en engelsk park, en bit djungel, där vår svarta labrador leker panter och gör morrande utfall mot inbillade inkräktare… och man slipper gräsklipparen…