Michael Jackson dog inte – Han åkte hem. R.I.P MJ (Vesslan)
”Idol” – av grekiska eidolon, bild. Ordet användes ursprungligen om gudabilder eller andra föremål som dyrkades som gudomligheter. Idag avses oftast en mycket beundrad person, framför allt artister.
Några få har något bortom idol- och stjärnstatus, med nästan utomjordiska egenskaper. Vissa är uppenbara aliens, som är här på jorden ett tag, för att sen återvända hem. Som Jesus. Han var uppenbart inte härifrån. Det är väl dokumenterat i många stora böcker. Det finns någon form av jagat offer och oskuld hos Jackson, som tillsammans med hans kärlek till barn och stora empati och generositet mot lidande och fattiga, hans sagolika framgångar och hans slutliga kollaps som gör honom smått biblisk. Jackson och Presley rör sig som inga andra och har retuscherade utseenden. Jag tyckte redan som liten att Presley såg overklig ut på skivomslagen. Fast Jackson gick ännu längre… Han gick långt i sin besatthet att inte efterlikna sin far. Ingen har heller som han lyckats kombinera sin sexiga image med en sexlös Peter Pan, och slutligen med plågsamma paralleller till Elefantmannen. Hard act to follow. Man blir förvånad över att komma på sig själv att faktiskt sörja Michael Jackson, inget man berättar för grabbarna. Jag har dansat mig svettig till hans låtar många gånger, även om jag ibland fick jag göra det själv. Visst, man fortsätter att äta frukost som vanligt när man hör nyheten men.. jag grät en gång när en kaninunge dog i mina händer, inte heller något man berättar. Men då hade min mamma just dött, lika bra att passa på…
Vi som kan vår filmhistoria vet att aliens finns lite varstans. Och att de varit här sen tidens begynnelse, byggt pyramider och utfört underverk… De är likt änglar här för att skydda planeten från oss själva och gör det bäst från sin upphöjda position. När de påstås ha dött förnekas det av de ivrigaste anhängarna, andra sörjer, gråter och vallfärdar till deras hem. Man kan ana ett behov som inte kyrkan förmår tillfredsställa. Men de har gjort så gott de kunnat med sina helgonförklaringar. Musikens helgon Jackson och Presley, båda med synbara glorior, har många trogna som påstår sig kunna bevisa att de var Messias. The King of Pop gifte sig också följdriktigt med The King of Rock’n’roll’s dotter, vilken avkomma det kunde ha blivit… Well nu har Michael Jackson åkt hem till stjärnorna. Han kanske längtade hem. Först overkligt snygg, på slutet overkligt deformerad. Han tog stora artisters vana att förändra sin look till det extrema, men fan så mycket mer ”äkta” konstgjord än Britney Spears!
Hur minns du popikonen?, DN
Kungen av det bisarra, DN
Instängd i en förlorad barndom, SVD
Unikt liv – i bilder, Aftonbladet
Svårt att inte känna sorg för underbarnet, Aftonbladet
Han förblev den magiska Peter Pan-figuren, DN
Musikgeniet har tystnat, SVD
Det som hänt har väckt många reaktioner. I morse i kafferummet på mitt jobb diskuterades flitigt i vilken så kallad verklighet Michael levde i. Du slog huvudet på spiekn med din bild, tycker jag. Som med denna död, som med allas död, påminns vi också om vår egen. Offentliga personer, genier, kändisar, speglar enligt Ralph Waldo Emerson, sidor som vi var och en som människor bär på latent, men utvecklats fullt ut hos vissa utvalda. Emerson nämner som exempel den så kallade storheten eller genialiteten hos sådana som Shakespeare och Napoleon. Michael Jacksson speglar också en storhet, som vi alla träffats av. Jag frågade en flicka på mitt jobb vad som är så speciellt med denne Jacksson. Hon svarade att när han dansade, upphävde han naturlagarna. Många jag mött känner också en emotionell dragningskraft, som träffat dem, jag har märkt det hos äldre damer i femtioårsåldern.
Tack för kommentaren Alexander, bra, hoppas på fler. Jo, har tänkt mycket på det där med att ens egen sorg över personliga förluster speglas i sorgen över en idols död. Man passar på liksom. Det verkar vara en av de få tillfällen då död och sorg kan tas upp helt ”legalt”, annars gör vi ju vårt bästa för att stoppa undan den någonstans. Det verkar rimligt, vettigt och fruktbart att prata om döden generellt och framförallt sin egen, mycket oftare än vad som sker idag.
Jag gör det hela tiden. Är livrädd för döden… det är liksom något som inte stämmer, det går inte att ta döden på fullt allvar, som vi tror att den ser ut. Tror inte heller att det bara är önsketänkande, utav rädsla. Kanske man heller inte ska tro att livet är på ”riktigt”, på det 1-dimensionella sätt vi gör idag… Tror det var Ekelöf, eller Dagerman som sa att; ”Döden är livets skuggade sida, och livet är dödens upplysta sida”. Tycker det sätter döden i bättre perspektiv. När jag reciterade detta för en kvinna som haft en nära-döden-upplevelse sa hon att det är precis TVÄRTOM. Den kan man ju suga på ett tag….
”Once you were lost
But now you’re home
In a nonlocal Universe
There is nowhere to go
From here to Here
Is the Unbounded
Ocean of Consciousness
We are like ripples
In the sea of Bliss
/ Michael Jackson (Ur diktsamlingen ”Dancing the Dream”