Stjärnorna kvittar det lika

Alla Själars Dag:  Den där spindeln har suttit där bakom ringklockan i veckor nu. På nätterna kryper den in i ett hål bakom det konstanta ljuset och den svaga värmen från den lilla lampan. Hur klarar den sig, den pinniga varelsen. Äter den något? Hur många år skulle den klara sig på en snabbmakaron? Ett helt liv? Ingen gillar ju spindlar heller. Det är synd om dom, redan som liten tyckte jag att det bara var för grymt med Imse Vimse ”… ned faller regnet spolar spindeln bort”… Få människor klappar spindlar. Småflickor och fruar skriker (sexism)! Men inte jag… som ömt bär jag ut dessa arma varelser till deras rätta element och ser egoistiskt min gloria växa och räknar vilt med extra guldstjärnor i himlen….

På dagarna kommer den fram för att värma sig i den allt svagare solen. Jag håller ihop kragen med ena handen och röker med den andra, där på trappen. Den kryper krampartat in med kroppen så nära husvärmen som möjligt, håligheten i panelen skyddar lite mot den kalla vinden. Jag har petat på ett ben lite försiktigt då och då, bara för att se att den lever. Den har då makat sig iväg stelbent. Det är något vemodigt med det hela…  Flickan med svavelstickorna… och frosten som kommer snart. En släng av Barnen på Frostmofjället. Umbärande. Ryska vinterkriget. Utrullad i rullstol efter lunch med en filt över knäna av en sköterska med utsikt över en alpsjö, ena benet amputerat, djupfrysta soldater i snöstorm i sommaruniformer. Om man inte har mer att fundera på.

Fortsätt läsa Stjärnorna kvittar det lika

Afterlife


Ofiltrerad slump, bitar av havsbotten från ekvatorn, som idag är Gotland, tillbaka i en pöl av vatten. Allt man går på är skeletten av djur som dött och sjunkit till botten för 400 miljoner år sen och bildat denna kalksten som här tryckts upp ur havet av kontinentalsockel förskjutningen. Hela ringmuren runt Visby, inget annat än ett oändligt antal staplade djur… Inte en vanlig knot som i Stockholm och övriga fastlandet, fritt från gnejs och granit. Vattnet vi får ur våra kranar innehåller också slam från dessa djur. De säger att det är nyttigt med detta basiska vatten. Surt vatten alstrar sjukdomar.

Fortsätt läsa Afterlife

Kartläggning av trädgården by night

När det är fullmåne glittrar hela trädgården som av silver. Svart silver med inslag av slöjor av blått dis och glittrande stjärnor. Kanske beror på mitt synfel men det är sanslöst vackert. Inte ett löv rör sig, det är fullkomligt tyst. Ligger man i däckstolen vänjer man sig vid mörkret efter en tid.

.

En bild av ett buddhistiskt tempel har börjat tona fram på klintens vägg av murgröna, en svag men ändå urskiljbar skugga från en tidigare dold lampa långt borta. Fotona blev också kolsvarta men jag lyckades pressa fram templet digitalt. Bit för bit kunde läggas till av mörkret tills det bildade… en bild. Som bilder av Mars från de första sonderna. Överlappande bilder. Var tvungen att hitta på ett nytt nattligt nöje efter att astronauten Anders Fugelsang sa att man inte kan se Challenger på nätterna, möjligen i gryning och skymning. Jag hade tidigare roat mig att ligga i däckstolen och spana efter satelliter på natthimlen. Jävla Fugelsang.

.

Svensk haiku


Återigen, väder, en aldrig sinande källa till samtal och kontakt mellan människor över hela världen, oavsett språk, klass, kön, ålder eller politisk hemvist. Väder, ja i alla fall att prata om det, fungerar som en länk mellan människor, en slags vardaglig poesi, en gemensam angelägenhet. Det är bara att peka på himlen och nicka, eller skaka på huvudet, och muttra något om att ”det blir åska” och se svårmodig ut, så förstår vilken gammal grek eller huvudjägare som helst. Alternativt pekar man på solen och ler, stönar, eller skakar på huvudet. Man nickar instämmande till att det kommer att bli skit, för varmt eller att det inte är någon idé alls med någonting.

Jag har alltid gillat att kolla på hur vädret var igår, säkert beroende på att jag oftast saknar en gammal grek att dryfta saken med. Prognoserna stämmer aldrig ändå. Lika bra att kolla hur det egentligen var, direkt, dagen efter. En säkrare källa är ett samtal med en bonde som inte talar ens språk, där vi gemensamt tittar upp mot himlen, tittar på varandra, tittar ned i åkern, tittar upp igen på varandra igen, gör någon gest med handen och ruskar på huvudet med en suck, ungefär som att någon dött. Vi är överens. Det är för jävligt. För en svensk på semester i Grekland är det vackra vädret självklart, men för greker är det skitväder varje dag nästan. Det är för varmt, visst. Ingen idé att företa sig någonting. Och det finns ingen anledning att säga emot.

Idag skulle vi få en stor sol, men dimman ligger tät och mistlurarna hörs från havet. Men igår var det sol som lyste genom tunna moln, precis som förutspått. ”Solen lyser genom tunna moln”. Har aldrig sett det i prognosen. Långt ifrån det ”uppehållsväder” meteorologerna alltid försett oss med tidigare, en vattentät och säkrare prognos som täcker in många vädervarianter, men inte fullt lika poetisk som denna nya svenska haiku. ”Solen lyser genom tunna moln” är upplyftande, lovar mycket. Inte för varmt. Det skapar utrymme och möjligheter. Alla kan lägga in sin favoritsysselsättning här. Viktlöst och som genom ett drömlikt skimmer. Ett ypperligt tillfälle har uppenbarat sig. Jag kan njuta av prognosen även idag, fast det var igår.

.

FOTNOT: Att prata om regn kan fungera lika bra. Man får improvisera. Låt gärna den du samtalar med välja inriktning. Förekom aldrig en grek med ”vilket fint väder vi har idag!!”, oavsett hur vädret ser ut. Generellt är det alltid fel väder.

Innan ögonblicket

Kejsarspira

Fånga ögonblicket, fånga dagen, lev i nuet, preserve the moment, cease the day… carpe diem… är tröttsamt i långa loppet. Livet ser inte ut så. Vårt eget ego förskjuter tidslinjen. När vi är framme har vi redan passerat. För en fotograf kan ögonblicket plötsligt vara där, har att göra med saker som händer plötsligt, ett sällsynt flyktigt ögonblick av fasa eller munter familjetillställning, en öppning i molnen efter ett åskväder över Manhattan som får alla skyskrapor att bada i orange sken mot en svart himmel i några sekunder, det sker bara en gång vartannat år kanske, och det finns fotografer som ligger och väntar på det där ögonblicket, att det ska dyka upp och då är han beredd.

Ju äldre jag blir har dessa ögonblick när jag rycker fram kameran oftast att göra med helt stillastående saker, som milt leende lätt låter sig fångas. Som en nästan kolsvart hall om natten när alla ligger och sover, med några burkar och lite skräp som syns i det disiga morgonljuset, men det blir alltmer blommor och växter i trädgården i digitalkameran. Fast jag vet sällan vad jag ska göra med mina blombilder. Det finns ingen poäng i att titta på dom. Eller att visa dom. Det roar mig att de inte har någon funktion. Naturen betyder ingenting. Den kråmar sig inte och gör sig till. Även om den framstår som det enda riktiga mer och mer. Det enda riktigt verkliga och beständiga. Den saknar tid. Det här verkar stå i proportionellt förhållande till åldern. Grejer som står stilla. Ett stillastående som påminner om ett ”nu”. Det passar bra. Man behöver inte ligga och lura och smyga sig på blommor.

Fortsätt läsa Innan ögonblicket

Pärlor före frukost

”Han kom upp från tunnelbanan vid L’Enfant Plaza Station och ställde sig mot en vägg intill en papperskorg. Enligt gängse normer var han ganska oansenligt klädd;  en rätt så ung vit man i jeans, en långärmad T-shirt och en Washington Nationals keps. Från en liten väska, tog han upp en fiol. Han la det öppna fiolfodralet framför sig, där han kastade ett par dollar och lite växelpengar som grundplåt, och började spela… Kan en av landets stora musiker skära genom morgondimman i Washington under rusningstid?”

Musikanten som spelade  en kall januarimorgon 2007 är Joshua Bell, en av världens främsta nu levande violinister och musiker. Han spelade några av Bachs mest krävande stycken på en violin värd 3,5 milj dollar  i en timme. Under den timmen passerar ca 2000  personer. Violinisten har spelat oavbrutet men endast 6 personer har stannat för att lyssna en kort stund. Ett 20-tal personer har lagt pengar i hans hatt men de flesta utan att sakta in. När han slutar spela blir det tyst.  Ingen lägger märke till att han slutar, ingen applåderar. Två dagar tidigare spelade Joshua Bell för utsålda hus i Boston, biljetterna kostade i genomsnitt 100 dollar.

Joshua Bells inkognitospelning på T-banestationen organiserades av  Washington Post, detta som en del av ett sociologiskt experiment om perception,  smak och människors prioriteringar. Man ställer frågan: “Lägger vi  överhuvudtaget märke till skönheten i en vardaglig miljö vid en opassande  tidpunkt? Stannar vi till för att uppskatta skönheten? Känner vi igen en talang  i ett oväntat sammanhang? Hur många av oss går på fina konserter och betalar dyra pengar för något vi inte har vett att uppskatta?”.

En slutsats i mängden: Om vi inte väljer att stanna till när en av världens bästa  musiker spelar några av världens bästa stycken på ett av världens finaste  instrument…Vad och hur mycket annat går vi miste om som vi inte ens märker?

(* Saxat från Washingtons Posts webbsida och ett mejl ursprungligen från en okänd.)

Best before end


Idag kom det ett glatt grattis-mejl om att jag vunnit 1:a pris i en tävling om ”Vem som har det bästa morgonrufset” i tidningen Vi i Villa! Troligen Sveriges största tidning. Och vilken tävling… men där trängdes jag till slut med min aparta inskickade digitala hybrid bland rufsiga radhuskids, utan ambition att vinna förstås.. ähum.. Men mitt självporträtt passade in rätt bra tyckte jag, gamla och barn har många drag gemensamt. Den gamle mannens pojkkluriga einsteinblick. Och så rufset. Vecket i pannan. Den kvinnliga juryn började säkert producera mjölk eller nåt direkt. Det är metaforer för intelligens och virilitet i dagens tabloidsemantik, som att jag just gjort det på morgonkanten. Kidsen har inget att sätta emot. Ingen ska komma och påstå att kids är så smarta, de säger bara vad de tycker, det slutar vi med när vi blir äldre… Så jag vann på det. Bästa rufset i Sverige, i alla fall i villor. Det här slår min silverplakett i en sportlovsturnering i schack för 100 år sedan. Och Guldgrodan.

Fortsätt läsa Best before end

Universum slösar inte med energi

I det av den kristna kyrkan censurerade Thomasevangeliet, och som gnostikerna höll fast vid (för att sen bli förföljda av de ”rättrogna” kristna), så är vi alla Guds barn, eller Gud själv, allihop. Kyrkans stora skräck, att det inte bara skulle vara Jesus själv som är Guds barn. Det går ju inte att utöva den kristna religionen på ett smart sätt om detta med treenigheten tas bort.

Kosmos slösar inte på någonting. Det första gasmolnet som svepte genom universums barndom, det vi ibland kallar stjärnstoff, bildade till slut alla planeter och solar och alla de ämnen vi känner till. Bland annat vatten i stora mängder på vår jord.  Alla har vi pinkat i havet, i bäckar eller drabbat grundvattnet, som förr eller senare flyter eller regnar ut i havet. I havet finns vi alla , alla som någonsin levt, där vi också kommer ifrån. Varenda människa som någonsin levt, och alla djur, finns i varje klunk av detta vatten, några molekyler av allt som levt… välj din egen favorit. Och varför blir det alltid Kleopatra och Alexander den store..  men dom är där. Alla har varit Kleopatra, i princip… Allt har blandats och drivit omkring och en god gissning är att när Jesus, Hitler, Presley och den dumme Pol Pot pinkade i havet så hamnade deras molekyler där. Det stiger emellanåt upp till moln, regnar ned igen på oss. När vi duschar silar miljarder av år ner på oss, utdöda djur, exploderade supernovor, din döda syster och dinosaurier…

Fortsätt läsa Universum slösar inte med energi

A Shaggy Dog Story

Följande lilla söta historia kan kännas som att jag vill skylla ifrån mig, men jag är ju en ansvarsfull pappa, frihet men under ansvar… Det är heller inget försök att varna icke ont anande föräldrar för världen därute. Det gör dom ju så bra i alla media. Framförallt varnas för Internet där det mesta är farligt med horder av illasinnade sajter och hackers. Ser man lättklädda damer ska man definitivt vara på sin vakt, då de ofta kommer tillsammans med virus och andra hemskheter. Det kan t.o.m. vara för sent när de ikonerna för fara dyker upp…

Fortsätt läsa A Shaggy Dog Story