Expeditionen till Afrika 1976-1977.
The Jumble In The Jungle
Barn är lite hemska på så vis
Har ägnat eftermiddagen till att rädda snäckor från att bli ihjältrampade. Det känns som en plats i skärselden när man olyckligtvis krasar sönder dom i mörkret under nattliga rökpauser i trädgården. Men främst tror jag likt ett barn att detta genererar många poäng i himmelen… ja det förstnämnda alltså. Det är fullt upp just nu, räddar massor av jättehumlor som irrar sig in i huset vare dag. High score på dom.
Fick som snoris ett luftgevär av farsan. Först sköt jag en blodigel. Sen blev det en humla. Sen.. en liten sparv som satt i ett träd. Den ramlade ned skadskjuten på marken. Jag insåg nu mitt hemska dåd, ångrade mig nu, men hade ändå mod att ladda om och gå fram och skjuta den i huvudet… Då kom barnvakten ut och skrek ”Du skjuter väl inte fåglar!?!?!”. Ögonblicklig barnångest. Har sen dess inte kunnat gå på myror och gör hjärtmassage på rabbisar som spelar döda.. gör nu allt för att gottgöra den skada jag lyckades åsamka på några minuter. Barn är lite hemska på så vis. Men snabba till insikt.
Man är bäst som snoris.
Min dotter Otties fågel, 1999 (5 år gammal). Det blir på något vis aldrig bättre än när man var snoris. Barnen hade en utställning där på dagis och det var en av de bättre jag varit på, helt uppriktigt. Berättade det för fröknarna, men man blir liksom inte tagen på allvar… ”Det tar lång tid att bli ung”, * Picasso.
Zigge och Annika har ont i magen.
ZIGGE & ANNIKA HAR ONT I MAGEN. (GIF från 2000). Ultrakort berättarform och inte fullt lika schizzad och repetitiv som de vanliga helvetesgiffarna.. Handlingen aningens klurig. Men det rör sig om en Alvedon… Var tänkt som längre story, men det blev bara en trailer! Möjligen cliffhanger!!
TERROR, om att bränna gummi ute i obygden
Burning rubber in the middle of nowhere.
Jag och Annika åkte på en lite omtumlande studieresa och kollade in vår lokale hjälte Rickard Nilsson med sin TERROR TRAKTOR!! Traktorslalom! Det var oerhört varmt den där dagen. Allt blir lite surrealistiskt… Som gammal stockholmskille stod jag där och undrade jag lite över hur jag hamnat här… Men han är säker, han Rickard! Det blev en liten film också. [kolla i HELSKÄRM & HD]
Små dofter som öppnar upp minnet på vid gavel
Monica Zetterlund – En gång i Stockholm, Melodifestivalen 1963.
Det är märkligt hur alla de där lukterna dyker upp ur luktminnet när man ser det här, lukten av läder från puffdynorna man satt på, mammas och pappas lördagswhisky, mammas parfym, det inoljade teakbordet, en lätt dammighet från de stora gardinerna, det stora praktverket Nordisk Familjebok i bokhyllan, pappas Scotch rullband. Även grammofonen luktade. Vinylen, trappuppgången, lukten av hiss. Korvståndet. Blöt asfalt efter regnet. Nyklippt gräs. Tunnelbanan som luktade el.
Varje sån doftassociation kan trigga igång en massa minnen man trodde att man glömt. Fast nu var det ju tvärtom. Det verkar funka åt båda hållen.
Redan som liten, om ”tankspriddhet”
Stuvsta 1955, Julafton. Faster Harrieth, farfar Ernst, Anne-Lise, mamma och lille Zigge… Jag ser redan här ut att vara någon annanstans… Far Away Eyes.
Ja, till slut blir det där med tankspriddhet något som präglar hela ens liv… rent av yrkesval osv… ”Redan som liten…” blir till ett försvar för ens förmåga att glömma tid och rum, inte alltid så populärt bland ens medmänniskor, där man ofta blir ansedd som slarvig. Fast det egentligen är en tillgång, för en bättre värld egentligen! En form av minimeditation, att vila i sig själv….
Well, redan som liten sa pappa att jag var så tankspridd, lite ”bohemisk”. Detta slutade med basker, konstskolor, vin, kvinnor och sång och på den vägen är det. Anar en viss form av prägling från ens föräldrar. Med tiden inser man fördelar med att vara accepterad som tankspridd, bohem och konstnär. Baskern blir ett slags attribut, som en lapp i pannan, som folk förstår som att ”… jaja, han är tankspridd bohem, det får gå för den här gången”. Vill inte påstå att man utnyttjat detta men misstänker att man långsamt glider in i denna roll, denna personlighet och livshållning.
Som sagt, redan som liten gav sig denna egenhet tillkänna. En morgon kom jag till skolan, stod på den stora skolgården. Ensam. Inte en kotte. Var var alla?? Jag kunde inte begripa detta, inga tecken på atomkrig, men varför skulle alla försova sig utom jag?? Mysteriet var olösligt med tilltagande panik över vad som skulle kunna ha hänt. Jag väntade, och väntade, där med min lilla skolväska. Ingen kom. Jag vet inte hur det gick till, men till slut gick det upp för mig att det var lördag… Det är i såna ögonblick man får en form av inblick i livets fyrkantighet och inrutade allvar. Där det uppstår roligheter alldeles av sig självt. Och glädjen över att kunna vandra hem igen och vara ledig! Det där lilla tomrummet, ett litet mini-nirvana, som blir till en tillgång. En möjlighet.
Se även bildspel på: I might reach Nirvana tonight
Tankspriddas Riksförbund: http://www.tankspridd.se/
.
Vargarna och fåren
Nu har jag vattenkammad varit i vallokalen igen. Det är alltid lika spännande med den enorma högtidligheten och rigorösa dramaturgin därinne. Denna gång, ”supervalåret”, ville jag falla in bland de vallade fåren. Jag tar av mig solglasögonen. Man rör sig lite långsammare, skrider, gör ansiktet till ett oigenkännligt ”JASÅ”, totalt likgiltig, det avslöjas inget i mitt ansikte om vad jag röstar på. Väl framme vid själva altaret med röstlängderna, ett knappt märkbart ”… heeej”.. och så presenterar man lapparna – röstkort, ID och kuverten, med den vanliga osäkerheten – åt vilket håll ska de ligga?? Kan jag bli ogiltig??
Röstlängden verkade ok, men det visade sig att en del människor var märkta med svart – ”Vilka är det?”… viskar man. Man minns genast att man busade lite förra röstningen, lite uppsluppen kanske, och man funderar så smått på om det ska komma ”Nja alltså Zigge, du gjorde dig lite rolig över allt det här superallvarliga förra gången så tyvärr.. ja vi har våra regler… tyvärr”… Men det gick bra igen. En vit i den vita springan. OK. En gul i den gula springan. Jo jag förstår. Det såg korrekt ut. Jag nickar, ler, får leende tillbaka ”Det gick ju fint Zigge!”. Jag är 7 år igen. Räknar med guldstjärna. Och imorgon är allt som vanligt igen. Oavsett vilka som vinner. Vargarna och fåren.
BUNKER ART – tribute to Marguerite Duras
Photo & editing: Zigge Holmgren 20140430. Music: Arvo Pärt, ”St. John Passion – Passio”.
spiriti custodi
Överallt, genom alla tider och i olika förklädnader visar de sig ibland, från det gamla fallna Persiens ruiner, över Pharaos pyramider, Lazarus krypta, Hitlers bunker, Vinterkriget i Tibet, Sarajevo och nu fram till Bungenäs sönderskjutna spillror….