Etikett: väder

Coming in for landing [Roadmovie Sequence 02]

 

Ni som har kört bil förut vet hur lång tid det kan ta. Ibland dagar genom isiga landskap. Detta är det korta versionen. Spänning från första stund och sen ökar det bara. Du har kört non-stop hela natten och inga kisspauser. På morgonen ser man bara mittlinjerna som kommer emot en. Man håller sig till dom, håller bilen mitt på strecken. Alla sover och det är bara du som kan fixa det här, bara du. Du förbereder inträdet i atmosfären. Värmen har för längesen lagt av, de andra är i koma, du håller dig vaken genom att tala med hunden.  En klar thriller till slut. Ingen fjädring men oupphörlig ovisshet, en omskakande road movie upplevelse som påminner om kosmonauternas sotiga landningar på Kaukasus stäpp. Inträdet i den medeltida atmosfären är något rysk, hård obönhörlig vinter, utan något hopp om någon värmande nyponsoppa, bara hårdkokt Svinto… vi hoppas att den gamla Forden ska förskonas som många gånger förr, att den inte skakar sönder på kullerstenarna och alla svarta hål. Den hoplappade men kära skrothögen, den enda bil familjen någonsin ägt, där det inte finns något som inte gått sönder… får slutligen soppatorsk men rullar fram till sin egen P-skylt ljudlöst… Luckan öppnas och vi kliver ut i tystnaden.

 

[Detta är lite av en uppföljare till ”Roadmovie Sequence 01”…  ”några år senare”]

Omedveten estetik

”Ähh fan vi kör grabbar, det är väl inte så jävla farligt med lite snö, äh va fan, kör upp den nu! Vi kan ju inte stå här hela jävla natten!”.

Bilden är utskickad av NASA inför den senaste uppskjutningen av några killar till den internationella rymdstationen. NASA säger att den snart ska lyfta. Vi ska tolka bilden som att ryssar är smått galna. Inte så noga. ”??? ?? ???! På med en massa julgransbelysning Sergei!!”. Nu är det inte bara brungrått längre som det vanliga ryssfiltret påbjuder, nu är det full snöstorm också. Inte lika flott som från Cape Canaveral. Men här väntar man inte på bättre väder. Det blir inte bättre. Nu måste vi ha en bild på Bruce Willis….;

Fortsätt läsa Omedveten estetik

Det känns så jäkla bekant, som att man varit där…

Det känns så jäkla bekant, som att man varit där… för längesen….

Earth | Time Lapse View from Space, Fly Over | NASA, ISS from Michael König on Vimeo.

Time lapse sequences of photographs taken by the crew of expeditions
28 & 29 onboard the International Space Station from August to October,
2011, who to my knowledge shot these pictures at an altitude of around 350 km. All credit goes to them. I intend to upload a FullHD-version presently.

[kolla i helskärm, ha högtalare på…]
Goodnight everybody, everywhere….   Fortsätt läsa Det känns så jäkla bekant, som att man varit där…

En tidig badrumsfotograf, out of context.

 Ernest Hemingway bakochframErnest Hemingway. ”Il faut d’abord durer”.


Ernest hade ett stort ärr i pannan han ogärna talade om. Det tillkom då han skadade sig allvarligt då han drog ned ett takfönster på sitt huvud i tron att det var toalettens spolningskedja som han drog i. Med tiden tilldrog han sig allehanda skador, då han som alltid drogs till händelsernas centrum med stor entusiasm. Man kan tycka att han var en man med tur, men så är sällan fallet. Som min salig far alltid sa – ”En god målvakt har alltid tur”. Min favoritscen med honom är hur han, förbjuden att delta i USA:s intåg i Paris, hyr en privatbil och själv kör in i Paris på sidogator förbi alla kvarvarande krypskyttar, tills han kom till det flottaste hotellet. Där hittade han cognacsförrådet och dagen efter när armén tågar in hittar hans bror en osedvanligt entusiastisk Hemingway på hotellet.

1954 överlevde han två flygplanskrascher (!!) med skadade njurar och lever. Han hämtade sig aldrig från dessa dock, och hämtade aldrig sitt Nobelpris samma år heller, av uppenbara orsaker förutom att han inte ville motta det; på grund av njurproblemen fick han högt blodtryck och medicinen han fick mot detta gav honom svåra depressioner. Han kunde inte längre skriva. Han drack allt mer och blev 1960 för första gången inlagd på Mayo Clinic i Rochester, Minnesota för avgiftning. Han var på kliniken 39 gånger och varje gång fick han elchocksbehandling. Hans favorituttryck var ”Il faut d’abord durer”, franska för ”det viktiga är att hålla ut”, men en morgon några dagar innan sin 62:a födelsedag hade han nått gränsen för sitt lidande och 2 juli 1961 tog han sitt liv med ett gevär. Hans intresse för boxning var det som minst av allt orsakade några skador. Nobelpriset skänkte han till Kubas folk.

 

FOTNOT:  Anledningen till detta inlägg var att jag hittade denna bild under sökning på Internet för Total Waste Of Time, mitt lilla globala projekt på www.totalwaste.org. Hemingway får nu bli hedersgäst där med sin bild! Denne mans böcker blev tidigt en stor inspiration för den unge man jag en gång var, redo att ge mig ut i världen. Jag hade sen en period med Charles Bukowski, som med fördel deklamerades på krogen, för att nu slutligen hålla mig till att kolla vädret i tidningen, egentligen mest hur det var dagen innan. Den övriga världslitteraturen klarade jag av redan i barndomen genom de genialiska Illusterade Klassiker i serieform. They just don’t do them anymore. Jag funderar på att läsa om Fem-böckerna faktiskt dock. Jag kommer dock aldrig att börja Twittra. Jag kanske har någon skada men jag begriper det inte.

THE LAWN

                                                                       TODAY'S PICTURE STORY

One of, well maybe our last pleasure in life, was now the innocent joy of smoking together in the garden. The house we rented offered a well maintained lawn framed by walls covered with a jungle of ivy, though it was tormented by a relentless sun. Later in the evening, sheltered by the dark and the tender cool of the night, we sneaked out, rolled, licked the glue and…  puffed away, under silence. After all, she was my wife. This carefree routine went on for several nights when one day,  the weed had turned yellow. It slightly horrified me as well as Barbara.

N O T H I N G   T O   I T   P I C T U R E   S T O R Y 

Mer väderleksromantik

.

Årets första blogginlägg, lite repetition;

Det var en vanlig dag. Det snöade som vanligt. Vi gick ut med hunden som vanligt. Blåsten var hård, som vanligt. Alla våra tidigare upptrampade spår var bortblåsta igen, som vanligt. Typiskt, skulle man kunna säga. Vädret kändes regisserat, en hotbild av vädret som den hämnande naturens vapendragare. På TV-väderleken blir det till en eskalerande eländes-underhållning. Ungefär som krigsfilm. Naturen och vädret bryr sig inte… Ingen pardon. Men för en labrador är skitväder bara en möjlighet till mer godis.

Fortsätt läsa Mer väderleksromantik

Roadmovie Sequence 01 – Fridfull Jul & Gott Nytt År!


Sequence 01, 7:28 min, 2010-12-16. Roadmovie based on Weather Observation Chaos Class II. Music: Burt Bacharach ”This Guy’s In Love With You”. Vehicle: Ford Sierra -89, heated seats. Equipment: Samsung 5731 cell phone, edited in Premiere CS5. Photo & editing: Zigge Holmgren.

Kaos. Det är alldeles för lite kaos. I en varm bil med rumpvärme och Burt Bacharach i högtalarna blir det till en njutning. Musik blir aldrig bättre än i bilen. Inte vädret heller, även om en tur med hunden på hällarna utmed havet i snöstormen, klass 2, snabbt förflyttar en någon annanstans. Det är lätt att gå upp helt i rollen som Amundsen. It’s a jungle out there. Riktigt skitväder får en att tappa minnet. Kommer att tänka på Salvador Dalí som tyckte att det var på tok för lite kaos, att folk inte ordnade fler tågurspårningar… Men det får stå för honom, jag tycker att man kan regissera sina egna små kaos lite mer raffinerat. Lite mer tillbakalutat.

Originalversion i widescreen

Psykopater & Tabasco

Såg den inatt igen. Innan jag gick ut på trappan för att röka. Den satt lite spretigt på andra sidan dörrfönstret, ute i kylan, och tittade in i värmen. Den fick mig att stelna till lite, något nedärvt. Hur fan orkar den?? Det har varit på gränsen till frost, men den håller ut. Historien börjar bli väl blödig. Är det inte lika bra att slå ihjäl den kan en eventuell betraktare tycka. Så att det blir ett slut på historien. Men jag har slutat med sånt. Jag kan heller inte bära in den. Det är ju fånigt. Den skulle inte trivas och sitta i soffan och se Kulturnyheterna med frugan.

Amygdala (latin corpus amygdaloideum) är två mandelformade delar av hjärnan, utgör en del av limbiska systemet, och tros ha en funktion vid uppkomsten av såväl fruktan som njutning och därigenom spela en viktig roll för patologiska tillstånd som ångest, autism, depression, narkolepsi, posttraumatisk stress och olika fobier. Information från yttervärlden – syn- och hörselintryck – kopplas i thalamus om till olika områden av hjärnbarken beroende på vilken typ av stimulering det gäller. Sedan analyseras informationen vidare i en serie stationer i hjärnbarken. Gäller informationen yttre hot kopplas informationen vidare till amygdala där allvaret i hotet bedöms. Information når amygdala även via en kortare och snabbare bana från thalamus. Från amygdala aktiveras dels områden i hypotalamus, som kontrollerar autonoma förändringar som pulsökning och handsvett, dels ett område i mitthjärnan, som kontrollerar försvarsreaktioner som orörlighet, flykt och försvar.    (Wikipedia)

Alla varelser är programmerade att undvika att dö till varje pris. I Sverige vill vi lagstifta om det. Fick mig att tänka på en creepy barscen i en film där en läskig psykopat tagit hela baren som gisslan och berättar för alla att de snart kommer att dö. Men den elake psykopaten som har knas på sin amygdala berättar att de som snortar wasabi, eller om det var att dricka en flaska Tabasco, kommer att klara sig några minuter till, inte bli skjutna genast. Och folk gör det förstås. Ingen vägrade. Efter förnedringen skjuter han dom. Spindeln utgör inget undantag. Den är ju inte dum, men kan inte bara lägga sig ner och dö. Men jag misstänker en viss depression. Tänk om den håller ut till jul och får höra sentimentala julsånger och se oss tralla och äta skinka… Den enda gång man inte skulle tveka att dö på fläcken är om det skulle rädda ens barn. Man tvekar inte en sekund. Sen kan man kalla det för programmering, hjärnfunktion eller inte.

Stjärnorna kvittar det lika

Alla Själars Dag:  Den där spindeln har suttit där bakom ringklockan i veckor nu. På nätterna kryper den in i ett hål bakom det konstanta ljuset och den svaga värmen från den lilla lampan. Hur klarar den sig, den pinniga varelsen. Äter den något? Hur många år skulle den klara sig på en snabbmakaron? Ett helt liv? Ingen gillar ju spindlar heller. Det är synd om dom, redan som liten tyckte jag att det bara var för grymt med Imse Vimse ”… ned faller regnet spolar spindeln bort”… Få människor klappar spindlar. Småflickor och fruar skriker (sexism)! Men inte jag… som ömt bär jag ut dessa arma varelser till deras rätta element och ser egoistiskt min gloria växa och räknar vilt med extra guldstjärnor i himlen….

På dagarna kommer den fram för att värma sig i den allt svagare solen. Jag håller ihop kragen med ena handen och röker med den andra, där på trappen. Den kryper krampartat in med kroppen så nära husvärmen som möjligt, håligheten i panelen skyddar lite mot den kalla vinden. Jag har petat på ett ben lite försiktigt då och då, bara för att se att den lever. Den har då makat sig iväg stelbent. Det är något vemodigt med det hela…  Flickan med svavelstickorna… och frosten som kommer snart. En släng av Barnen på Frostmofjället. Umbärande. Ryska vinterkriget. Utrullad i rullstol efter lunch med en filt över knäna av en sköterska med utsikt över en alpsjö, ena benet amputerat, djupfrysta soldater i snöstorm i sommaruniformer. Om man inte har mer att fundera på.

Fortsätt läsa Stjärnorna kvittar det lika

Svensk haiku


Återigen, väder, en aldrig sinande källa till samtal och kontakt mellan människor över hela världen, oavsett språk, klass, kön, ålder eller politisk hemvist. Väder, ja i alla fall att prata om det, fungerar som en länk mellan människor, en slags vardaglig poesi, en gemensam angelägenhet. Det är bara att peka på himlen och nicka, eller skaka på huvudet, och muttra något om att ”det blir åska” och se svårmodig ut, så förstår vilken gammal grek eller huvudjägare som helst. Alternativt pekar man på solen och ler, stönar, eller skakar på huvudet. Man nickar instämmande till att det kommer att bli skit, för varmt eller att det inte är någon idé alls med någonting.

Jag har alltid gillat att kolla på hur vädret var igår, säkert beroende på att jag oftast saknar en gammal grek att dryfta saken med. Prognoserna stämmer aldrig ändå. Lika bra att kolla hur det egentligen var, direkt, dagen efter. En säkrare källa är ett samtal med en bonde som inte talar ens språk, där vi gemensamt tittar upp mot himlen, tittar på varandra, tittar ned i åkern, tittar upp igen på varandra igen, gör någon gest med handen och ruskar på huvudet med en suck, ungefär som att någon dött. Vi är överens. Det är för jävligt. För en svensk på semester i Grekland är det vackra vädret självklart, men för greker är det skitväder varje dag nästan. Det är för varmt, visst. Ingen idé att företa sig någonting. Och det finns ingen anledning att säga emot.

Idag skulle vi få en stor sol, men dimman ligger tät och mistlurarna hörs från havet. Men igår var det sol som lyste genom tunna moln, precis som förutspått. ”Solen lyser genom tunna moln”. Har aldrig sett det i prognosen. Långt ifrån det ”uppehållsväder” meteorologerna alltid försett oss med tidigare, en vattentät och säkrare prognos som täcker in många vädervarianter, men inte fullt lika poetisk som denna nya svenska haiku. ”Solen lyser genom tunna moln” är upplyftande, lovar mycket. Inte för varmt. Det skapar utrymme och möjligheter. Alla kan lägga in sin favoritsysselsättning här. Viktlöst och som genom ett drömlikt skimmer. Ett ypperligt tillfälle har uppenbarat sig. Jag kan njuta av prognosen även idag, fast det var igår.

.

FOTNOT: Att prata om regn kan fungera lika bra. Man får improvisera. Låt gärna den du samtalar med välja inriktning. Förekom aldrig en grek med ”vilket fint väder vi har idag!!”, oavsett hur vädret ser ut. Generellt är det alltid fel väder.