Stephen Hawking, fysiker och kosmolog, och pratar som de första datorspelen, ser inget gudomligt i livets uppkomst och evolution utan nöjer sig med ”Liv verkar med lätthet uppstå ur universum”. Matematiken förklarar allt. That’s it. Inget mer. Men i min värld ser jag ingen skillnad mellan en gammal Ford och tänkande materia och stjärnstoff. Därför är jag hobbyreligiös.
Gasmoln blir till planeter där det uppstår en massa livsformer, där alla är mer eller mindre släkt med varandra, vi har till 97,5% samma genetiska uppsättning som en schimpans, till 90% är vi som en påsklilja, till 50% som en Ford. Ganska basic. Samma byggstenar i stort sett. Det sitter lite löst här och där men det funkar för det mesta, heldöd emellanåt, men som alltid återuppstår. Jesus må ha varit först, men vår Ford upprepar mirakel på löpande band här i Visby. Inget konstigt heller kan tyckas. Vi har börjat vänja oss. Personality goes a long way.
The Tree of Life (2011), ännu en rulle i vår hemmabio, en Oscarsnominerad varje kväll. Bortom otroligt vacker, har aldrig sett något liknande. Tänker inte ens försöka ge mig på att kommentera den i större utsträckning. Bredvid Lars von Triers ”Melancholia” de bästa rullarna från 2011. För den hobbyreligiöse och smygandlige är detta en måstefilm. En film som inte tycker något, befriande fri från åsikter. Bortom sorglig. Bortom långsam. Jag såg den fastnaglad i en svävande säng. Ibland hörde jag hur jag svalde. Slogs av över hur bra den motsvarar allt det där folk i sina bästa ögonblick bara snuddar. Som något man tyckte sig se i ögonvrån. Filmen spelar upp sig mot min inre svarta duk, jag projiceras själv mot filmen, möter min tanke jag vet jag tänkte för 50.000 år sedan – något oerhört som är förväxlat med kärlek. Eller ondska. Eller likgiltighet. Alla ser sin egen film. I begynnelsen var Ordet. Det är svårt att prata efteråt. Det finns heller inget att tillägga. Inget att kommentera.
.
The Tree of Life (2011) 139 min – Drama – 27 May 2011 (Sweden) Director: Terrence Malick, Writer: Terrence Malick Stars: Brad Pitt, Sean Penn and Jessica Chastain
The story centers around a family with three boys in the 1950s. The eldest son witnesses the loss of innocence.
”Ähh fan vi kör grabbar, det är väl inte så jävla farligt med lite snö, äh va fan, kör upp den nu! Vi kan ju inte stå här hela jävla natten!”.
Bilden är utskickad av NASA inför den senaste uppskjutningen av några killar till den internationella rymdstationen. NASA säger att den snart ska lyfta. Vi ska tolka bilden som att ryssar är smått galna. Inte så noga. ”??? ?? ???! På med en massa julgransbelysning Sergei!!”. Nu är det inte bara brungrått längre som det vanliga ryssfiltret påbjuder, nu är det full snöstorm också. Inte lika flott som från Cape Canaveral. Men här väntar man inte på bättre väder. Det blir inte bättre. Nu måste vi ha en bild på Bruce Willis….;
Time lapse sequences of photographs taken by the crew of expeditions 28 & 29 onboard the International Space Station from August to October, 2011, who to my knowledge shot these pictures at an altitude of around 350 km. All credit goes to them. I intend to upload a FullHD-version presently.
Några långsökta tankar om myror och kollektivt tänkande i all hast; Cigaretter är bra. Man sitter stilla och röker. Ute på trappen mot min trädgård är det mesta stilla förutom detaljer som rör sig. Som flygmyror. När man rör sig lägger man inte märke till det som… rör sig, det mesta flyter in i det stillastående. Denna morgon är den enda varje år med svärmande myror. Det är varmt och kvavt. Jag ser, hur ett helt gäng flygmyror fallit ned i hundens vattenskål. Antar att de är dåliga flygare så här den enda gång de har vingar. Amatörflygare. Som att alla människor skulle få bil, eller flygplan, en dag om året.
Jag bryr mig inte så mycket. Såhär efteråt undrar jag varför jag inte beslöt mig för att göra en grandios insats och rädda alla, där de ligger och kämpar förgäves med vingarna fastklistrade vid vattenytan. Men, det behövdes inte. Nästa gång jag är ute för att röka ser jag hur ett strå från gräslöken böjts ned av högre makt (eller av någon smart myra??) ned i vattnet, och hur de bevingade myrorna nu klättrar upp som ett glänsande radband. Några myror springer upp och ned förbi de utmattade myrorna och skriker likt japanska fångvaktare.
Jag ropar efter Annika om det inträffade miraklet i trädgården. De flesta flygmyror hade då skrämts uppåt strået och uppenbarligen flugit iväg på sina nästa uppdrag som darriga kamikazepiloter. Några stackare är ännu kvar nederst på strået. Soldatmyrorna eller vad det är, verkar fortfarande skrika på att de måste iväg, de ser irriterade ut ”UPPÅT, NI MÅSTE GÅ UPPÅT!!”. Jag hämtar kameran. Tillbaka vid skålen är det nu inte många dödsföraktande piloter kvar, bara några fega stackare i en klump längst ned. De är nu i skrivande stund, strax efteråt, helt borta.
Jag undrar över hur myror är så smarta, eller är dom det? Varje enskild individ är säkert bra mycket smartare än någonsin någon människa hittills trott, vilket gäller alla djur, men deras små hjärnor, förstod de vad som höll på att ske däruppe i vattenskålen? Hade kamikazeflugorna någon kommunikation med de andra därnere under trappen? Jag tror mig förstå att en bit av myrors smarthet har att göra med MÄNGDEN myror. Deras ofantliga mängd gör att de har folk överallt som sen meddelar sig med de andra, med att komma dit och hjälpa till, och allt annat de har för sig för sin arts fortlevnad. De bildar en enda stor organism. En enda hjärna.
SNABB OCH VIRRIG SLUTSATS: Det hela liknar vår egen kollektivitet, vår kollektiva medvetenhet. I media, böcker och film, vädras också tankar och idéer, och kanske i bloggar för den delen. Alla individers tankegångar bidrar till den stora Tanken, den stora Hjärnan. En slags hårddisk för vad vi tycker och tänker. Det påminner också om hur vi med kollektiv datorkraft och massor av paraboler genomsöker rymden efter utomjordisk intelligens i SETI-projektet. Det verkar vettigt med tanke på vår egen jordiska intelligens. Om vi ser på media och det de påstår om sakernas tillstånd, så är det ju inte säkert att det är bra för oss att veta, att det för mänskligheten framåt, att media fungerar för vår fortlevnad utan tvärtom sprider ut rädsla, hotbilder och dystopier.
Vi kan fundera över hur detta påverkar oss. Varje enskilt liv kan påverkas till det sämre men vi kanske fungerar som bäst som en rädd flock. Efter det som hände på Utöya i Norge, kan man undra över om det uppstår positiva känslor av enhet och kärlek över livet och till varandra, eller bara gör oss rädda och ömkligt tydligt utsatta för terror och dess budskap om rädsla. Jämför med diktaturers sätt att bara skriva om positiva saker och framsteg. De använder inte våld och olyckor som underhållning, och för lösnummer och sälja in annonsutrymme. Denna organism som media utgör bara rullar på, okontrollerat och onyanserat. Vi borde stå upp som en man mot nyheter som DET KAN HÄNDA HÄR!!
När vi dör tror jag i ljusa stunder att vi uppgår i en slags kollektiv själ, som en stor hårddisk i himlen. En stor organism, en jättesjäl, ett enda medvetande i den kolossala Storheten. Möjligen är just detta det vi kallar Gud. I mörkare stunder tror jag att det bara är svart sen. Livet och alla tankar bara raderas, DELETE. Jag vet inte vad som är smartast att vi tror. Bäst att inget veta eller fundera på? Kanske vi kollektivt mår bäst av att hjälpa varandra genom jämmerdalen, att helt enkelt göra allt så kul som möjligt… tror jag. Som kamikaze eller fritt flygande. Men vilka är dom där japanska fångvaktarna!?? Och vad vill dom egentligen??
Sista färden med rymdfärjan. Ett 30-årigt projekt är nedlagt.. av Obama. Jag har följt detta på nätterna från Internets födelse. Kommit hem halvfull från krogen och suttit och småsnackat med kosmos, ett utmärkt sällskap, så länge man var unkis. ”OK.. I roger that. Disconnecting the module and switching over to.. Chianti!??”. Anyway, nuförtiden verkar det bara vara jag som tittar, och OK, 5.000 andra, men det är allt, en handfull människor av alla med uppkoppling, som kollar på NASA TV{www.nasa.gov]. Man kan förstå att Obama lägger ned. Inger bryr sig, who cares.
.
Idag dockningen med rymdstationen. De har kommit lite för tidigt, jobbat för bra, ahead of schedule. De ombord rymdstationen jobbar febrilt för att få alla kameror att funka. Ögonblicket är historiskt, oavsett hur många vi är som tittar. Detta ska förevigas! Kontrollen i Houston säger att de måste fixa ljudet innan luckan till färjan öppnas. ”It’s all you have to do”. Det ser ju extra panikartat ut när folk är på alla ledder. Upp och ner, flyger framåt och tillbaka. Ser man någon flyga förbi, vet hjärnan att det är knas. Jag tar bilder också. Skärmdumpar på datorn. Jag var nöjd med den första bilden på rymdfärjan. Knäppte den LIVE liksom, man är med, jag är en i teamet, precis som förr. Ljudet går på. Man hör allt extremt tydligt, och allt är i HD. Jag förstår att luckan har varit öppen ett bra tag och att de redan snackat… men plötsligt är de på väg ut.. man säger åt dom att backa… dom är inte klara än, dvs. kamerorna är ännu inte riggade men så…
”En eldfluga skimrade till. ’Såg du?’, ville jag säga, men jag var ensam”. (Sodapopsky)
Zegei Sodapopsky, född 1 april 1937. Mystiskt försvunnen den 28 mars 1983 under oklara omständigheter, var en rysk-amerikansk banbrytande tonsättare, pianist och dirigent. Sodapopsky är mest känd för sina fyra pianokonserter, tre symfonier och omfattande säregna produktioner runt hans stora passion – The Baloney Theorem. En särling och ensam pionjär inom denna av samtiden ofta negligerade inrikting. Senare tolkad av bl.a. Allen Ginsberg och Philip Glass.
Modern var pianolärarinna och pappa slaktare varpå han tidigt lärde sig spela allehanda instrument, ofta vardagliga föremål och verktyg och som så småningom blev en av sin tids stora virtuoser på s.k. living instruments.
Sodapopsky studerade musik vid bland annat konservatoriet i St. Petersburg och Moskva. Han flyttade till USA 1967 och återvände aldrig till sitt hemland, som dock alltid fanns närvarande i hans musik. Hans senare verk vittnar om hans ökande fascination för Choses qui se mangent, enligt många ospelbara stycken som Elégie pour Saucisses och Requiem de Macaroni Rapide. Idag har dock Sodapopsky rönt ett större intresse bland nutida minimalistiska tonsättare, och är kanske mest känd för hans triumferande Divertimenti sur une saucisse géante perdu.
Sodapopsky anses vara den siste kompositören inom den romantiska musikepoken. I hans musik återfinns starka romantiska känslosvall, en nästan obegriplig fixering vid The BaloneyTheorem som förklaring och modell över kosmos tillkomst, kontraster, tekniskt svåra passager och influenser från såväl diversiv hissmusik som avancerad punktation. Hans pianomusik är ofta tekniskt mycket krävande, exempelvis L’amore delle tre salsiccia. Sodapopsky var en tekniskt bländande pianist, men drog sig inte för att spela på s.k. containerfynd och ex.vis resväskor (!), där han med sin uttrycksfulla och patenterade Ready-Made instrumentering, och delvis säregna spelstil, framförde egna och andras verk. Hans stora händer är omtalade (kunde nå ett intervall på 13 toner).
I det av den kristna kyrkan censurerade Thomasevangeliet, och som gnostikerna höll fast vid (för att sen bli förföljda av de ”rättrogna” kristna), så är vi alla Guds barn, eller Gud själv, allihop. Kyrkans stora skräck, att det inte bara skulle vara Jesus själv som är Guds barn. Det går ju inte att utöva den kristna religionen på ett smart sätt om detta med treenigheten tas bort.
Kosmos slösar inte på någonting. Det första gasmolnet som svepte genom universums barndom, det vi ibland kallar stjärnstoff, bildade till slut alla planeter och solar och alla de ämnen vi känner till. Bland annat vatten i stora mängder på vår jord. Alla har vi pinkat i havet, i bäckar eller drabbat grundvattnet, som förr eller senare flyter eller regnar ut i havet. I havet finns vi alla , alla som någonsin levt, där vi också kommer ifrån. Varenda människa som någonsin levt, och alla djur, finns i varje klunk av detta vatten, några molekyler av allt som levt… välj din egen favorit. Och varför blir det alltid Kleopatra och Alexander den store.. men dom är där. Alla har varit Kleopatra, i princip… Allt har blandats och drivit omkring och en god gissning är att när Jesus, Hitler, Presley och den dumme Pol Pot pinkade i havet så hamnade deras molekyler där. Det stiger emellanåt upp till moln, regnar ned igen på oss. När vi duschar silar miljarder av år ner på oss, utdöda djur, exploderade supernovor, din döda syster och dinosaurier…
Jag vaknar och upptäcker min egen sänghimmel.
Jag ser mig omkring. Universum som ser sig själv…
Det betyder att jag också är Gud. Och du.
Och det gör det hela mycket enklare…
Varje utsnitt av tillvaron innehåller all information om resten. Jag är allt det här men är samtidigt inget av det. En sten verkar livlös men innehåller kunskap om hur allt började. Och om hur allt ska sluta. De stora sanningarna är så små. Livets gåta, lösningen står på baksidan…
Fick frågan ”Definiera slump” av en kompis i samband med RANDOM ALBUM COVER (se nedan) och började genast på en akademisk avhandling innan jag kom på att uppdraget var att göra ett slumpmässigt skivomslag med enkla dogmaregler…
”Oavsiktliga eller ej medvetna handlingar eller rörelser. Det är endast tack vare slumpen som vi finns till. Ett felfritt universum utan slump och irregulära skeenden hade aldrig gett upphov till något, ingenting alls. Slumpen är det icke linjära. Slumpen är upphovet till allt liv.