Middagskonversationer har i de flesta fall en form av etikett, och efter en hel formell middag av kallprat kan man till desserten i bästa fall prata om valda delar av Njutning, då man vanligen berömmer värdinnan för maten. Etiketten påbjuder återhållsamhet och först vid groggen efteråt kan man tillåtas släppa lite på konventionen, men vissa ämnen vågar man inte ens här ta upp med sin gode vän eller livskamrat av rädsla att bli uppfattad som avvikande eller pervers, oartig eller burdus. Det är endast tillåtet att göra antydningar om tabubelagda ämnen under allmänt fniss men inte fullfölja hela resonemanget eller gå för långt. Vi visar stil och smakfullhet genom att undvika det alltför tydliga, vi rör oss under ytan i en behagligt svävande konversation med finurliga inlägg, så att man kan räkna med att bli bjuden igen.
En del saker har vi ägnat ett helt liv åt att undertrycka. Ofta är dessa ämnen så svåra att formulera även för en själv och ännu svårare att anförtro en större skara. Vi tror att vi inbillar oss, har en släng av kromosomfel, hjärntumör eller snuskig fantasi. Vi har sen länge sen beslutat att behålla denna vår hemlighet för oss själva. Ingen skulle förstå oss i alla fall. Till slut faller den uppsluppna idén i glömska, en omstörtande kunskap förträngs till de bakre vindlingarna, den blir på sin höjd till en privat angelägenhet, en privat njutning. Likt en trollkarl eller hemmafakir utför man tricket i avskildhet, i därtill avsedda utrymmen – vi pratar om toaletten, baksidan av middagen, som amerikanare kallar för badrum, ”the bathroom”, för att likt strutsen dölja vad som egentligen försiggår där bakom den stängda och låsta dörren.
