Gotland. Midsommarafton. Vit skjorta. Utflykt. Det mesta är stängt, folk vill ju fira midsommar… Vi hittar slutligen ett stort utecafé, Fridhem, ”små grodorna” är redan igång. Fridhem anlades av den konstnärligt och religiöst lagda prinessean Eugenie som vurmade för de mindre bemedlade en gång i tiden. Det är vackra hus och omgivningar. Parkeringsplatser slut, folk parkerar sydländskt, alltså varsomhelst. Lummiga träd, hav, kvav hetta, dis. Jag ser några små flickor i vita spetsklänningar i högt gräs under de stora träden ovanför stranden. Det är fint, bra så, en perfekt bild, den behöver inte förevigas. Den gjorde mig nöjd med min midsommarafton.
Musiken tystnar, men kaffeserveringen har fått köer som till en rockfestival. Alla ska sitta ute såklart, inomhus är inte att tänka på, det är gott om plats där. Så tanter snor stolar från inneserveringen, flera håller bord därute. En ser väldigt pigg ut och jag väntar på att hon ska ta hela bordet med sig ut. En återhållen panik i luften. En man spiller kaffe över en tant, hela klänningen… men hade bråttom iväg, ingen ursäkt, ingen servett… säkert stockholmare… Kaffekön går ganska snabbt. Hela arrangemanget är roande på något vis. Jag tog en Cola och en räkmacka i gladpack. Vätan hade trängt in i tebrödet. Det är ok. Det är ju inte Ritz. Jag blir inte arg. Inte här, inte idag.