Ni som har kört bil förut vet hur lång tid det kan ta. Ibland dagar genom isiga landskap. Detta är det korta versionen. Spänning från första stund och sen ökar det bara. Du har kört non-stop hela natten och inga kisspauser. På morgonen ser man bara mittlinjerna som kommer emot en. Man håller sig till dom, håller bilen mitt på strecken. Alla sover och det är bara du som kan fixa det här, bara du. Du förbereder inträdet i atmosfären. Värmen har för längesen lagt av, de andra är i koma, du håller dig vaken genom att tala med hunden. En klar thriller till slut. Ingen fjädring men oupphörlig ovisshet, en omskakande road movie upplevelse som påminner om kosmonauternas sotiga landningar på Kaukasus stäpp. Inträdet i den medeltida atmosfären är något rysk, hård obönhörlig vinter, utan något hopp om någon värmande nyponsoppa, bara hårdkokt Svinto… vi hoppas att den gamla Forden ska förskonas som många gånger förr, att den inte skakar sönder på kullerstenarna och alla svarta hål. Den hoplappade men kära skrothögen, den enda bil familjen någonsin ägt, där det inte finns något som inte gått sönder… får slutligen soppatorsk men rullar fram till sin egen P-skylt ljudlöst… Luckan öppnas och vi kliver ut i tystnaden.
[Detta är lite av en uppföljare till ”Roadmovie Sequence 01”… ”några år senare”]
I gamla svartvita foton från förra sekelskiftet tycker vi oss uppleva en viss mystik, det känns väldigt avlägset, de verkar ha gått fortare och rört sig knyckigt som man kan se på film. Speciellt på porrfilmer från denna tid, full rulle, och nu är alla döda. Vet inte varför det känns extra vemodigt att just porrskådisar dött och ligger som skelett i mörka gravar… Allt det där känns som en annan dimension. Det har blivit en stiliserad illusion så pass verklig att man har svårt att tänka sig sina gamla förfäder som annat än svartvita i ett svartvitt liv. Jag är född på den tiden. Tiden känns filtrerad som i en bruntintad rysk dokumentär, och alla som levde då verkar lika opersonliga och alla deras liv smälter ihop till ett silversvart poserande utan känslor, ingen argsinthet, ingen överdriven glädje, inte det förbannade amerikanska leendet med en massa vita tänder, bara en nollställd tom blick in i linsen, alldeles stilla för att inte bli suddig för framtiden. Svårt att ta på allvar ibland, liknar mest en barnboksvärld där någon fenedrintokig Farbror Blå klippt silhuettfigurer i svart papp.