Varje år på Öppna Ateljéer Gotland, den sista dagen, sent söndag eftermiddag, kommer alltid en överraskningsgäst, just när man trodde att alla åkt hem. Ofta är det en äldre kvinna som glider in som ett väsen, en älva eller en väldigt stilig dam, som Lena Dahlström, gammal konstnärinna på ön, en Grand Old Lady. Jag hann att slänga iväg ett par bilder, jag hade ju allt riggat fortfarande.
Så har då porträttet på Juholt hamnat dit det var avsett…”… antingen hemma hos mig eller på kontoret”, som han sa själv till min dotter Ottie, som han träffade på stan efter ett torgmöte. Någon kände igen henne.. ”DÄR ÄR KONSTNÄRENS DOTTER DU!!”… Han sa till henne att han var rörd över porträttet, och att det var bland de bästa presenter han fått. Detta gläder mig förstås, det gläder mig också att han fick det på detta sätt. Hoppas att det var kul för henne som aktiv i SSU på Gotland. Läs mer
Och så artikel i GT idag. Det är trevligt att vakna upp till att man är i tidningen. Men lite skeptisk är man nuförtiden, det kan ju bli lite felcitat och konstigheter. Bild på mig. Jag ser ok ut. Det blir bra när man får ta bilden själv och retuschera lite. Den var egentligen avsedd för min STONEFACE stayett… ; )
/…/ ”Håkan Juholt uppskattade gåvan.
– Tavlan är fantastisk, säger Juholt under sitt gotlandsbesök. S-ledaren berättar att det tog en stund innan han såg de båda ansiktena träda fram:– Först såg jag Hjalmar Branting, men sedan såg jag ju hur jag växte fram, att det var mina ögon och min haka. /…/
– Jag tycker att det var roligt att han uppfattade Branting först och sen såg sig själv växa fram. Det ger en bra symbolik, det gläder mig att porträttet fungerade på det sättet, säger Zigge Holmgren. Tillbakablicken på Branting är alltså tänkt som en återspeglig till en politik där människovärde sätts före marknadsvärde.
– Jag har utvecklat en konstform där jag återger människor i historiska porträtt där de får iklä sig en annan rock och attribut, som lösgör dem från sitt vardagliga jag, att kunna se förbi den spegelbild vi aldrig riktigt är nöjda med som en spegling av vårt inre. Porträttet ska ge en mer rättvis bild av oss, spegelbilden är ju trots allt bakvänd, menar Zigge Holmgren”. /…/
Av Gotlands Tidningar, Text: Bengt Valentinsson, Mikael Carlson. Publicerad 2011-12-19 Läs mer
Hursomhelst, jag är väldigt förtjust i den där mannen och är övertygad om att han blir vår näste landsfader… Jag tippar också att han kan få röster oavsett politisk tillhörighet.
Ernest Hemingway. ”Il faut d’abord durer”.
Ernest hade ett stort ärr i pannan han ogärna talade om. Det tillkom då han skadade sig allvarligt då han drog ned ett takfönster på sitt huvud i tron att det var toalettens spolningskedja som han drog i. Med tiden tilldrog han sig allehanda skador, då han som alltid drogs till händelsernas centrum med stor entusiasm. Man kan tycka att han var en man med tur, men så är sällan fallet. Som min salig far alltid sa – ”En god målvakt har alltid tur”. Min favoritscen med honom är hur han, förbjuden att delta i USA:s intåg i Paris, hyr en privatbil och själv kör in i Paris på sidogator förbi alla kvarvarande krypskyttar, tills han kom till det flottaste hotellet. Där hittade han cognacsförrådet och dagen efter när armén tågar in hittar hans bror en osedvanligt entusiastisk Hemingway på hotellet.
1954 överlevde han två flygplanskrascher (!!) med skadade njurar och lever. Han hämtade sig aldrig från dessa dock, och hämtade aldrig sitt Nobelpris samma år heller, av uppenbara orsaker förutom att han inte ville motta det; på grund av njurproblemen fick han högt blodtryck och medicinen han fick mot detta gav honom svåra depressioner. Han kunde inte längre skriva. Han drack allt mer och blev 1960 för första gången inlagd på Mayo Clinic i Rochester, Minnesota för avgiftning. Han var på kliniken 39 gånger och varje gång fick han elchocksbehandling. Hans favorituttryck var ”Il faut d’abord durer”, franska för ”det viktiga är att hålla ut”, men en morgon några dagar innan sin 62:a födelsedag hade han nått gränsen för sitt lidande och 2 juli 1961 tog han sitt liv med ett gevär. Hans intresse för boxning var det som minst av allt orsakade några skador. Nobelpriset skänkte han till Kubas folk.
FOTNOT: Anledningen till detta inlägg var att jag hittade denna bild under sökning på Internet för Total Waste Of Time, mitt lilla globala projekt på www.totalwaste.org. Hemingway får nu bli hedersgäst där med sin bild! Denne mans böcker blev tidigt en stor inspiration för den unge man jag en gång var, redo att ge mig ut i världen. Jag hade sen en period med Charles Bukowski, som med fördel deklamerades på krogen, för att nu slutligen hålla mig till att kolla vädret i tidningen, egentligen mest hur det var dagen innan. Den övriga världslitteraturen klarade jag av redan i barndomen genom de genialiska Illusterade Klassiker i serieform. They just don’t do them anymore. Jag funderar på att läsa om Fem-böckerna faktiskt dock. Jag kommer dock aldrig att börja Twittra. Jag kanske har någon skada men jag begriper det inte.
Bilderna är tagna samma dag, före och efter polisens kameraövergrepp. Behöver polisen fler skurkar att sy in??Var och tog passfoto. Polisen ställde mig framför en apparat efter att min fru intygat att jag verkligen var mig själv – ”Var avslappnad, HELT avslappnad, låt det hänga bara!”. Allting sjönk ned i sin nedersta läge rakt framifrån, ungefär som en glass som smälter, lite vitare än blekt, gråskalans nedre toner. Missnöjd. ”Kan man göra om??!”… ”För mig ser du ut sådär” säger polisen glatt, ”Nu är du inte snäll…” försöker jag. Jag är allt annat än glad. ”Det ska ju vara NEUTRALT!” skiner hon upp i mitt ansikte. ”Är du nöjd med den?”. ”Jaaaa”. Guilty as charged. Gick hem och tog en bild bara för att kolla att jag inte såg ut som en överkörd grävling i ansiktet. Man saknar tiden då man bara behövde visa örat. Allt annat saknade betydelse. När folk dog i flygplanskrascher var det bara en massa öron på löpsedeln.
Jag photoshoppade mig själv till förra ID-kortet i 1700-talsstil med krås och hela baletten, ingen reaktion. Men bäst var ju Kjartan som körde med Nixon på ID-kortet och KOM IN i USA, då Nixon satt som president… Man minns när man var ung och passfotograferingen blev till något nästan högtidligt, själv blev jag vattenkammad alt. snaggad marine look, men det blev fint ändå, hos en riktig fotograf. Jag vet inte varför polisen tror så mycket på gråa lungmosbilder. NEUTRALT??? Även svarta blir gråa, snygga blir fula. JÄMLIKT!
Och nu är alltså passet klart, hämtat med viss tvekan. Samma polistjej igen. Hon log gott redan när jag närmade mig luckan. Det var precis som jag trodde, grå pizza Neutrale, oigenkännlig. Jag sa att jag kommer ju inte in någonstans med det här passet, ja kanske i Grekland men.. Men aldrig i USA… ”Blir säkert portad i USA! Jag får söka asyl i Irak!!”.. Hon skrattade gott åt detta. ”OK, men visst är jag snyggare i verkligheten??”. ……… ”Näe…”…… ”Nu hade du chansen alltså, men sumpade det…”…. Hon skrattar otroligt mycket. ”Den skrattande polisen, det är ju kul”. Hennes kollega reagerar och säger åt henne att sluta att skratta. Det gör hon inte. ”VI SES!.. OM FEM ÅR!!”… ”Jaha skönt, bara fem år. Kanske inte behöver resa innan dess”. Jag går ut.. Idag, några dar senare försökte jag få ut ett paket från DHL på en mack. Alla i personalen kom och kollade om det verkligen var jag på ID-kortet, till slut var jag jävligt tveksam om det spelade någon roll vem jag var… Med kommenteren ”Visst ser jag inte ut som mig??” funkar det nog med vilket ID-kort som helst. ”Ja det är fel namn också, liknar ju inte mitt alls!” kommer att hjärntvätta vilken dörrvakt som helst.
.
John Fitzgerald Kennedy och Jackie. Har aldrig sett denna bild förut. Vet inget om den. Det ser ut som en kappsegling. Om presidenten är med gissar jag på någon större världsomsegling, kanske från något av försöken att öppna en led genom nordvästpassagen.. i så fall tippar jag att det är utanför Boston. Kanske New York.
Jackie ser ut att sitta i en ganska obekväm ställning för att vara presidenthustru, trots en bra placering för hennes longdrink. Det ser ut som en ginger ale. Hon har dessutom bra koll på kartorna framför sig. En liten handväska, de vita handskarna prydligt placerade på den. Hennes skor ser inte speciellt marina ut. John F. har tubsockor if I’m any judge. Märkligt korta byxor. Men varför denna regisserade ställning hos Jackie. Kom att tänka på Havsfrun i Köpenhamn, men också Millais ”Nordvästpassagen”, där någon skeppare får tröst av en kvinna i samma ställning, undergivet på golvet. Helst hade jag velat att bilden var en renodlad familjebild, där de var sig själva, bortom plikten, men.. en bra bild är det hursomhelst. Mest intressant är varför man tycker att den är så intressant.
.
Nordvästpassagen (1874), målning av John Everett Millais som skildrar frustrationen vid ett misslyckande att ta sig igenom passagen. Att ta sig igenom Nordvästpassagen var stort även på Kenndys tid. Många misslyckade försök från bl.a. USA:s sida. Man lyckades aldrig speciellt bra. Det blev en pipeline genom Alaska istället.
Zegei Sodapopsky, född 1 april 1937. Mystiskt försvunnen den 28 mars 1983 under oklara omständigheter, var en rysk-amerikansk banbrytande tonsättare, pianist och dirigent. Sodapopsky är mest känd för sina fyra pianokonserter, tre symfonier och omfattande säregna produktioner runt hans stora passion – The Baloney Theorem. En särling och ensam pionjär inom denna av samtiden ofta negligerade inrikting. Senare tolkad av bl.a. Allen Ginsberg och Philip Glass.
Modern var pianolärarinna och pappa slaktare varpå han tidigt lärde sig spela allehanda instrument, ofta vardagliga föremål och verktyg och som så småningom blev en av sin tids stora virtuoser på s.k. living instruments.
Sodapopsky studerade musik vid bland annat konservatoriet i St. Petersburg och Moskva. Han flyttade till USA 1967 och återvände aldrig till sitt hemland, som dock alltid fanns närvarande i hans musik. Hans senare verk vittnar om hans ökande fascination för Choses qui se mangent, enligt många ospelbara stycken som Elégie pour Saucisses och Requiem de Macaroni Rapide. Idag har dock Sodapopsky rönt ett större intresse bland nutida minimalistiska tonsättare, och är kanske mest känd för hans triumferande Divertimenti sur une saucisse géante perdu.
Sodapopsky anses vara den siste kompositören inom den romantiska musikepoken. I hans musik återfinns starka romantiska känslosvall, en nästan obegriplig fixering vid The Baloney Theorem som förklaring och modell över kosmos tillkomst, kontraster, tekniskt svåra passager och influenser från såväl diversiv hissmusik som avancerad punktation. Hans pianomusik är ofta tekniskt mycket krävande, exempelvis L’amore delle tre salsiccia. Sodapopsky var en tekniskt bländande pianist, men drog sig inte för att spela på s.k. containerfynd och ex.vis resväskor (!), där han med sin uttrycksfulla och patenterade Ready-Made instrumentering, och delvis säregna spelstil, framförde egna och andras verk. Hans stora händer är omtalade (kunde nå ett intervall på 13 toner).
Att ge sig på denna förbluffande reklam känns som ett bakhåll. Att ge sig på det överhuvudtaget uppfyller några av reklamens tänkta fallgropar – man pratar om det. Det finns fel och fel, men detta är ett dubbelfel. Att göra fel rätt är inte lätt. Det känns billigt men är väl helt i linje med Dressmanns profil. Att medvetet skapa dramaturgi genom att blanda rätt och fel är svårt.
Bortom sammanhang och logik blir vi mer mottagliga att lägga in egna begär. Vi fyller i luckorna själva precis som det passar oss. Filmer och bilder handlar sällan om det som syns, det är alltid mer en fråga om hur det känns mellan raderna. Mellanrummen berättar vi inte ens för våra partners.
Dessa bilder är sen länge uppköpta av någon. Antagligen av Paul McCartney eller Michael Jacksons morsa. Jag dunkar inte huvudet i väggen men kom igen – ”It’s Only Rock’n’Roll”… hur fel kan man ha för att det ska bli rätt?? Rebellen i dig…. vad hände, men att vara rebell är en färskvara. Ungefär som Johnny Rotten, James Dean, Che Guevara, allt de ville var att få mycket brudar. De som överlevde undrar i hemlighet vad som hände med Cuba-Cola..
Kapp-Ahl?? Nä, tror rebellen dog samtidigt med solidariteten. Framtiden ska visa att jag och Yogi Berra hade rätt -”If you don’t know where you are going, you will wind up somewhere else”.
.
Sen förra sekelskiftet blev kameran en naturlig del av målarens verktyg. Man behövde inte längre stå och frysa i vinterlandskapet, för att måla av tåget som kom inrullande då och då. Man kunde frysa ögonblicket istället. Dansaren Sylvie Guillem har breddat genren genom att som dansare kombinera detta med hennes fotograferande och skapat en serie lite ovanliga självporträtt för tidningen Vogue. Ovanlig därför att hon råkar vara både fotograf och dansare. De är roliga också. Hennes nakenhet är tvetydig men inte svår att ta till sig, men hon ser också ut att ha roligt. Det gör henne mer sympatiskt narcissistisk och kortar ned analysen betydligt.
Egentligen borde jag bjuda över henne till Total Waste of Time. Som patologisk narcissist skulle jag då påstå att jag är snyggare än hon. Det gör jag inte, hard act to follow. Men en kvinna sa en gång att jag hade snygga fötter. Jag lever på det fortfarande, nu trettio år senare. Det blev mitt bränsle för resten av livet och torde ta bort eventuella misstankar om mitt eget navelskådande.
Idag kom det ett glatt grattis-mejl om att jag vunnit 1:a pris i en tävling om ”Vem som har det bästa morgonrufset” i tidningen Vi i Villa! Troligen Sveriges största tidning. Och vilken tävling… men där trängdes jag till slut med min aparta inskickade digitala hybrid bland rufsiga radhuskids, utan ambition att vinna förstås.. ähum.. Men mitt självporträtt passade in rätt bra tyckte jag, gamla och barn har många drag gemensamt. Den gamle mannens pojkkluriga einsteinblick. Och så rufset. Vecket i pannan. Den kvinnliga juryn började säkert producera mjölk eller nåt direkt. Det är metaforer för intelligens och virilitet i dagens tabloidsemantik, som att jag just gjort det på morgonkanten. Kidsen har inget att sätta emot. Ingen ska komma och påstå att kids är så smarta, de säger bara vad de tycker, det slutar vi med när vi blir äldre… Så jag vann på det. Bästa rufset i Sverige, i alla fall i villor. Det här slår min silverplakett i en sportlovsturnering i schack för 100 år sedan. Och Guldgrodan.
I gamla svartvita foton från förra sekelskiftet tycker vi oss uppleva en viss mystik, det känns väldigt avlägset, de verkar ha gått fortare och rört sig knyckigt som man kan se på film. Speciellt på porrfilmer från denna tid, full rulle, och nu är alla döda. Vet inte varför det känns extra vemodigt att just porrskådisar dött och ligger som skelett i mörka gravar… Allt det där känns som en annan dimension. Det har blivit en stiliserad illusion så pass verklig att man har svårt att tänka sig sina gamla förfäder som annat än svartvita i ett svartvitt liv. Jag är född på den tiden. Tiden känns filtrerad som i en bruntintad rysk dokumentär, och alla som levde då verkar lika opersonliga och alla deras liv smälter ihop till ett silversvart poserande utan känslor, ingen argsinthet, ingen överdriven glädje, inte det förbannade amerikanska leendet med en massa vita tänder, bara en nollställd tom blick in i linsen, alldeles stilla för att inte bli suddig för framtiden. Svårt att ta på allvar ibland, liknar mest en barnboksvärld där någon fenedrintokig Farbror Blå klippt silhuettfigurer i svart papp.
