I slutet av 60-talet nådde världen en slags peak med framtidstro och hopp, som inte återkommit sen dess – allt var möjligt, business was good. Biff på bordet varje dag. Här och var låg Playboy tidningar framme hemma, förstrött framlagda av… min gode far, i någon form av initiering till vuxenlivet, riktat mot mig…. Och, visst fanns det bra artiklar, också… ähum.. Under denna tid frodades en ny liberalism, där man som högerpartist kunde vara vänster samtidigt. Hugh Hefner framstår såhär i efterhand som en stor stilbildare, medborgarrättsaktivist UTAN PALESTINASCHAL och för frigjord sex, i en jättecocktail med ”stil och klass”…. Mina föräldrar hade ständiga cocktailpartyn i denna anda där jag deltog som någon slags maskot man kunde pussa på, man STOG UPP och DISKUTERADE politik och ny jazz med drink och cigarett, där alla kunde känna sig delaktiga i denna världsomspännande rörelse, från arbetarklass till Dry Martinis, smoking och politisk medvetenhet med en TWIST… Having fun doing it. Läppstift på min krage. Se filmen ”Hugh Hefner – playboy, aktivist och rebell”. Tippar att han haft stor IMPACT på mitt liv.
.
.
FOTNOT: Nu när man är lite äldre, i en värld där politiker tappat sina ideal, visioner och värderingar, där allt endast är ett ekonomiskt rörmokeri, och där man har svårt att orientera sig med någon form av tillhörighet, pendlande mellan gamla vänsterideal och konservativa inslag, gör jag före varje val en TEST för att se VEM man är, och då blir jag alltid miljöpartist. Känns lite fjuttigt ändå, föga revolutionärt och långt ifrån den där framtidstron och rättvisetänkandet på 60-talet. Och inte har jag sidenpyjamas heller. Men jag dricker Dry Martinis på min födelsedag fortfarande…