Världens sämsta film, ever. Vår bil. Liknar i mycket skolans SOLFILM. Kördes när majen var bakis. Men blir det riktigt dåligt så slår det över till bra. Hyper retro. Och se så befriande utan ljud… Klipper jag ihop alla mina taskiga snuttar kan det bli PARANORMAL ACTIVITY PROJECT. En riktig rysare. Tror inte jag vågar se den sen. Äh, det är väl bara att loopa denna så är det klart. Loopad minimalism. Superminimalism. Nanominimalism. Enkelhet… Buddhism and Mindfulness be damned… ”Cured my insomnia”. Tror denna typ av film är på väg tillbaka. Vi behöver den nu.
Etikett: fullkomlighet
Universum slösar inte med energi
I det av den kristna kyrkan censurerade Thomasevangeliet, och som gnostikerna höll fast vid (för att sen bli förföljda av de ”rättrogna” kristna), så är vi alla Guds barn, eller Gud själv, allihop. Kyrkans stora skräck, att det inte bara skulle vara Jesus själv som är Guds barn. Det går ju inte att utöva den kristna religionen på ett smart sätt om detta med treenigheten tas bort.
Kosmos slösar inte på någonting. Det första gasmolnet som svepte genom universums barndom, det vi ibland kallar stjärnstoff, bildade till slut alla planeter och solar och alla de ämnen vi känner till. Bland annat vatten i stora mängder på vår jord. Alla har vi pinkat i havet, i bäckar eller drabbat grundvattnet, som förr eller senare flyter eller regnar ut i havet. I havet finns vi alla , alla som någonsin levt, där vi också kommer ifrån. Varenda människa som någonsin levt, och alla djur, finns i varje klunk av detta vatten, några molekyler av allt som levt… välj din egen favorit. Och varför blir det alltid Kleopatra och Alexander den store.. men dom är där. Alla har varit Kleopatra, i princip… Allt har blandats och drivit omkring och en god gissning är att när Jesus, Hitler, Presley och den dumme Pol Pot pinkade i havet så hamnade deras molekyler där. Det stiger emellanåt upp till moln, regnar ned igen på oss. När vi duschar silar miljarder av år ner på oss, utdöda djur, exploderade supernovor, din döda syster och dinosaurier…
Farinelli – tidig megastjärna
MUSIK FÖR MELANKOLI OCH SORG; NÄR PILLERNA INTE HJÄLPER
Lascia ch’io Pianga, av Händel.
Farinelli är en film från 1994 som handlar om den neapolitanska kastratsångaren med artistnamnet Farinelli.
Filmen Farinelli var först gjord endast i konstnärligt ändamål men dess skönhet, kraft och förföriska musik gjorde att den slog igenom över hela världen inom alla kretsar, inte bara konstnärliga.
Den har vunnit en Golden Globe för Bästa utländska film och det sägs att den, ett flertal gånger, har påverkat tittare så starkt att dom har svimmat och vaknat upp med en näst in till skadlig besatthet för klassisk kastratsång. Det är också ett känt faktum att personer i publiken vid Farinellis föreställningar, har reagerat likadant.
[Farinelli’s singing voice was provided? by a soprano, Ewa Ma?as-Godlewska and a countertenor, Derek Lee Ragin, who were recorded separately then digitally merged to recreate the sound of a castrato.] [Källa: Wikipedia]
Definiera slump.
Fick frågan ”Definiera slump” av en kompis i samband med RANDOM ALBUM COVER (se nedan) och började genast på en akademisk avhandling innan jag kom på att uppdraget var att göra ett slumpmässigt skivomslag med enkla dogmaregler…
”Oavsiktliga eller ej medvetna handlingar eller rörelser. Det är endast tack vare slumpen som vi finns till. Ett felfritt universum utan slump och irregulära skeenden hade aldrig gett upphov till något, ingenting alls. Slumpen är det icke linjära. Slumpen är upphovet till allt liv.