Ni som har kört bil förut vet hur lång tid det kan ta. Ibland dagar genom isiga landskap. Detta är det korta versionen. Spänning från första stund och sen ökar det bara. Du har kört non-stop hela natten och inga kisspauser. På morgonen ser man bara mittlinjerna som kommer emot en. Man håller sig till dom, håller bilen mitt på strecken. Alla sover och det är bara du som kan fixa det här, bara du. Du förbereder inträdet i atmosfären. Värmen har för längesen lagt av, de andra är i koma, du håller dig vaken genom att tala med hunden. En klar thriller till slut. Ingen fjädring men oupphörlig ovisshet, en omskakande road movie upplevelse som påminner om kosmonauternas sotiga landningar på Kaukasus stäpp. Inträdet i den medeltida atmosfären är något rysk, hård obönhörlig vinter, utan något hopp om någon värmande nyponsoppa, bara hårdkokt Svinto… vi hoppas att den gamla Forden ska förskonas som många gånger förr, att den inte skakar sönder på kullerstenarna och alla svarta hål. Den hoplappade men kära skrothögen, den enda bil familjen någonsin ägt, där det inte finns något som inte gått sönder… får slutligen soppatorsk men rullar fram till sin egen P-skylt ljudlöst… Luckan öppnas och vi kliver ut i tystnaden.
111011 LAMENT FOR MY MOUSE. De senaste månaderna har musen uppträtt lite slött och ouppmärksamt. Inte svarat på tilltal jämt. Materialutmattning är diagnosen. I ett tidigt skede började jag bränna med en cigarettändare och böja till den överliggande klickgrejen. Det hjälpte ett tag men det har gradvis gått utför. Jag har börjat titta mig omkring efter ny mus. Men ingen motsvarar det jag vill ha ut ifråga om följsamhet och ergonomi. Idealet är när musen är en direkt förlängning av hjärnan, förbi handen. Det har blivit allt svårare då den visuella designen verkar komma före en mer ergonomisk sådan.
Några långsökta tankar om myror och kollektivt tänkande i all hast; Cigaretter är bra. Man sitter stilla och röker. Ute på trappen mot min trädgård är det mesta stilla förutom detaljer som rör sig. Som flygmyror. När man rör sig lägger man inte märke till det som… rör sig, det mesta flyter in i det stillastående. Denna morgon är den enda varje år med svärmande myror. Det är varmt och kvavt. Jag ser, hur ett helt gäng flygmyror fallit ned i hundens vattenskål. Antar att de är dåliga flygare så här den enda gång de har vingar. Amatörflygare. Som att alla människor skulle få bil, eller flygplan, en dag om året.
Jag bryr mig inte så mycket. Såhär efteråt undrar jag varför jag inte beslöt mig för att göra en grandios insats och rädda alla, där de ligger och kämpar förgäves med vingarna fastklistrade vid vattenytan. Men, det behövdes inte. Nästa gång jag är ute för att röka ser jag hur ett strå från gräslöken böjts ned av högre makt (eller av någon smart myra??) ned i vattnet, och hur de bevingade myrorna nu klättrar upp som ett glänsande radband. Några myror springer upp och ned förbi de utmattade myrorna och skriker likt japanska fångvaktare.
Jag ropar efter Annika om det inträffade miraklet i trädgården. De flesta flygmyror hade då skrämts uppåt strået och uppenbarligen flugit iväg på sina nästa uppdrag som darriga kamikazepiloter. Några stackare är ännu kvar nederst på strået. Soldatmyrorna eller vad det är, verkar fortfarande skrika på att de måste iväg, de ser irriterade ut ”UPPÅT, NI MÅSTE GÅ UPPÅT!!”. Jag hämtar kameran. Tillbaka vid skålen är det nu inte många dödsföraktande piloter kvar, bara några fega stackare i en klump längst ned. De är nu i skrivande stund, strax efteråt, helt borta.
Jag undrar över hur myror är så smarta, eller är dom det? Varje enskild individ är säkert bra mycket smartare än någonsin någon människa hittills trott, vilket gäller alla djur, men deras små hjärnor, förstod de vad som höll på att ske däruppe i vattenskålen? Hade kamikazeflugorna någon kommunikation med de andra därnere under trappen? Jag tror mig förstå att en bit av myrors smarthet har att göra med MÄNGDEN myror. Deras ofantliga mängd gör att de har folk överallt som sen meddelar sig med de andra, med att komma dit och hjälpa till, och allt annat de har för sig för sin arts fortlevnad. De bildar en enda stor organism. En enda hjärna.
SNABB OCH VIRRIG SLUTSATS: Det hela liknar vår egen kollektivitet, vår kollektiva medvetenhet. I media, böcker och film, vädras också tankar och idéer, och kanske i bloggar för den delen. Alla individers tankegångar bidrar till den stora Tanken, den stora Hjärnan. En slags hårddisk för vad vi tycker och tänker. Det påminner också om hur vi med kollektiv datorkraft och massor av paraboler genomsöker rymden efter utomjordisk intelligens i SETI-projektet. Det verkar vettigt med tanke på vår egen jordiska intelligens. Om vi ser på media och det de påstår om sakernas tillstånd, så är det ju inte säkert att det är bra för oss att veta, att det för mänskligheten framåt, att media fungerar för vår fortlevnad utan tvärtom sprider ut rädsla, hotbilder och dystopier.
Vi kan fundera över hur detta påverkar oss. Varje enskilt liv kan påverkas till det sämre men vi kanske fungerar som bäst som en rädd flock. Efter det som hände på Utöya i Norge, kan man undra över om det uppstår positiva känslor av enhet och kärlek över livet och till varandra, eller bara gör oss rädda och ömkligt tydligt utsatta för terror och dess budskap om rädsla. Jämför med diktaturers sätt att bara skriva om positiva saker och framsteg. De använder inte våld och olyckor som underhållning, och för lösnummer och sälja in annonsutrymme. Denna organism som media utgör bara rullar på, okontrollerat och onyanserat. Vi borde stå upp som en man mot nyheter som DET KAN HÄNDA HÄR!!
När vi dör tror jag i ljusa stunder att vi uppgår i en slags kollektiv själ, som en stor hårddisk i himlen. En stor organism, en jättesjäl, ett enda medvetande i den kolossala Storheten. Möjligen är just detta det vi kallar Gud. I mörkare stunder tror jag att det bara är svart sen. Livet och alla tankar bara raderas, DELETE. Jag vet inte vad som är smartast att vi tror. Bäst att inget veta eller fundera på? Kanske vi kollektivt mår bäst av att hjälpa varandra genom jämmerdalen, att helt enkelt göra allt så kul som möjligt… tror jag. Som kamikaze eller fritt flygande. Men vilka är dom där japanska fångvaktarna!?? Och vad vill dom egentligen??
Alla Själars Dag: Den där spindeln har suttit där bakom ringklockan i veckor nu. På nätterna kryper den in i ett hål bakom det konstanta ljuset och den svaga värmen från den lilla lampan. Hur klarar den sig, den pinniga varelsen. Äter den något? Hur många år skulle den klara sig på en snabbmakaron? Ett helt liv? Ingen gillar ju spindlar heller. Det är synd om dom, redan som liten tyckte jag att det bara var för grymt med Imse Vimse ”… ned faller regnet spolar spindeln bort”… Få människor klappar spindlar. Småflickor och fruar skriker (sexism)! Men inte jag… som ömt bär jag ut dessa arma varelser till deras rätta element och ser egoistiskt min gloria växa och räknar vilt med extra guldstjärnor i himlen….
På dagarna kommer den fram för att värma sig i den allt svagare solen. Jag håller ihop kragen med ena handen och röker med den andra, där på trappen. Den kryper krampartat in med kroppen så nära husvärmen som möjligt, håligheten i panelen skyddar lite mot den kalla vinden. Jag har petat på ett ben lite försiktigt då och då, bara för att se att den lever. Den har då makat sig iväg stelbent. Det är något vemodigt med det hela… Flickan med svavelstickorna… och frosten som kommer snart. En släng av Barnen på Frostmofjället. Umbärande. Ryska vinterkriget. Utrullad i rullstol efter lunch med en filt över knäna av en sköterska med utsikt över en alpsjö, ena benet amputerat, djupfrysta soldater i snöstorm i sommaruniformer. Om man inte har mer att fundera på.
One by one, we’re all becoming shades. Better to pass boldly into that other world, in the full glory of some passion, than fade and wither dismally with age…. /…/
I dagens DN ger sig Jessica Kempe på konststycket att jämföra den s.k. samtidskonsten med den ”offensivt antimodernistiska Nerdrum-gruppen” i konstutställningen ”Kitsch”. Hon använder sig redan i anslaget av Helsingborgs Dagblads populistiska anmälan ”Konst som alla förstår sig på”, och man anar redan här ett lika populistiskt påhopp på det som kallas ”nyromantik”. Det finns något nedlåtande över konst som alla förstår sig på, samtidskonsten görs elitistisk och upphöjer det mindre lättillgängliga. Om hon menar att det obegripliga är större än det lättfattliga borde hon kanske ha hyllat Nerdrum och hans elevers utställning, som hon i stora stycken inte begriper. Kempe utgår från en begreppsvärld där ”samtidskonsten” målas upp som ansvarstagande och samhällskritisk, ett lätt skrämmande men också fånigt dogmatiskt synsätt som påminner om 70-talets krav på ”budskap”, och agiterande genom konsten. Samtidskonstnären verkar enligt media jobba i alla material utom just olja – digitalt, med performances, film och installationer. Här når ungdomskulten nya höjder där det individuella, originella och ”hittills ej skapade” sparkar konsthistorien där bak.
På min sajt Muzak-Art, står det om mina grejer att ”… bilderna kan fylla samma funktion som en lång promenad i skogen, där man i ostörd avskildhet kan tänka en tanke hela vägen ut. En tillflyktsort. En stilla plats i en föränderlig värld. Naturens organiska form är alltid perfekt, en harmoni byggd på dess eget kaos… /…/ … det har också funnits en dragning till att föreställa sig tillvaron när man är död, med drag av såväl brutal materialitet som lyrisk abstrakthet. En fotostatkopia på livet, ett avtryck. Ett försök att läsa en kod mellan naturens finstilta rader”. Tjusigt. Det är imponerande, det blir bra när man recenserar sig själv. Mest gillar jag passagen ”såväl brutal materialitet som lyrisk abstrakthet”. Skrev det för sex år sen.
Nu finns ett nytillskott där. Google gillar när man uppdaterar sin sajt och möblerar om lite. Jag tror jag ska skriva om en del texter. Tillskottet är ankorna på vift. Det var kul att göra den, fast det ser ut som jag lämnat det harmoniska tilltalet och inte längre bryr mig, saker och ting har förändrats därute… en ny brutal materialitet. Titeln brukar jag snabbt och enkelt komma fram till, vill inte att den ska påverka bilden, men nu blev det många förslag innan jag kom fram till den, frågade även vänner. Det pendlade mellan Canards Tristes, Ca roule quandmême!, Canards Roulantes, Ankor i dystopi, Ducks Sucks, Plastankor i dystopiskt 1800-tal, Plastankor på vift i samtidskonst, Canards Plastique dans un paysage triste, D´ètre un Canard, Ankor i sprängt landskap, men det nybrutala ”Fucked up Ducks on Wheels” vann slutligen. Påverkar definitivt bilden. Vissa saker och djur är extra roliga, bananer är kul, plastankor är kul, mycket roligare än lejon. Är det det gula som är kul? Jag klämde till med en ny ism också när jag ändå var i farten – post-naivism, låter bekant men jag tror inte den är upptagen…
