Kategori: Foto

Kartläggning av trädgården by night

När det är fullmåne glittrar hela trädgården som av silver. Svart silver med inslag av slöjor av blått dis och glittrande stjärnor. Kanske beror på mitt synfel men det är sanslöst vackert. Inte ett löv rör sig, det är fullkomligt tyst. Ligger man i däckstolen vänjer man sig vid mörkret efter en tid.

.

En bild av ett buddhistiskt tempel har börjat tona fram på klintens vägg av murgröna, en svag men ändå urskiljbar skugga från en tidigare dold lampa långt borta. Fotona blev också kolsvarta men jag lyckades pressa fram templet digitalt. Bit för bit kunde läggas till av mörkret tills det bildade… en bild. Som bilder av Mars från de första sonderna. Överlappande bilder. Var tvungen att hitta på ett nytt nattligt nöje efter att astronauten Anders Fugelsang sa att man inte kan se Challenger på nätterna, möjligen i gryning och skymning. Jag hade tidigare roat mig att ligga i däckstolen och spana efter satelliter på natthimlen. Jävla Fugelsang.

.

Innan ögonblicket

Kejsarspira

Fånga ögonblicket, fånga dagen, lev i nuet, preserve the moment, cease the day… carpe diem… är tröttsamt i långa loppet. Livet ser inte ut så. Vårt eget ego förskjuter tidslinjen. När vi är framme har vi redan passerat. För en fotograf kan ögonblicket plötsligt vara där, har att göra med saker som händer plötsligt, ett sällsynt flyktigt ögonblick av fasa eller munter familjetillställning, en öppning i molnen efter ett åskväder över Manhattan som får alla skyskrapor att bada i orange sken mot en svart himmel i några sekunder, det sker bara en gång vartannat år kanske, och det finns fotografer som ligger och väntar på det där ögonblicket, att det ska dyka upp och då är han beredd.

Ju äldre jag blir har dessa ögonblick när jag rycker fram kameran oftast att göra med helt stillastående saker, som milt leende lätt låter sig fångas. Som en nästan kolsvart hall om natten när alla ligger och sover, med några burkar och lite skräp som syns i det disiga morgonljuset, men det blir alltmer blommor och växter i trädgården i digitalkameran. Fast jag vet sällan vad jag ska göra med mina blombilder. Det finns ingen poäng i att titta på dom. Eller att visa dom. Det roar mig att de inte har någon funktion. Naturen betyder ingenting. Den kråmar sig inte och gör sig till. Även om den framstår som det enda riktiga mer och mer. Det enda riktigt verkliga och beständiga. Den saknar tid. Det här verkar stå i proportionellt förhållande till åldern. Grejer som står stilla. Ett stillastående som påminner om ett ”nu”. Det passar bra. Man behöver inte ligga och lura och smyga sig på blommor.

Fortsätt läsa Innan ögonblicket

Best before end


Idag kom det ett glatt grattis-mejl om att jag vunnit 1:a pris i en tävling om ”Vem som har det bästa morgonrufset” i tidningen Vi i Villa! Troligen Sveriges största tidning. Och vilken tävling… men där trängdes jag till slut med min aparta inskickade digitala hybrid bland rufsiga radhuskids, utan ambition att vinna förstås.. ähum.. Men mitt självporträtt passade in rätt bra tyckte jag, gamla och barn har många drag gemensamt. Den gamle mannens pojkkluriga einsteinblick. Och så rufset. Vecket i pannan. Den kvinnliga juryn började säkert producera mjölk eller nåt direkt. Det är metaforer för intelligens och virilitet i dagens tabloidsemantik, som att jag just gjort det på morgonkanten. Kidsen har inget att sätta emot. Ingen ska komma och påstå att kids är så smarta, de säger bara vad de tycker, det slutar vi med när vi blir äldre… Så jag vann på det. Bästa rufset i Sverige, i alla fall i villor. Det här slår min silverplakett i en sportlovsturnering i schack för 100 år sedan. Och Guldgrodan.

Fortsätt läsa Best before end

Inte ett öga torrt….

G O T T   N Y T T   Å R   Ö N S K A R   Z I G G E !

Lite avslutande bilder från Visby i snö… Flyttgubbarna skrattade gott åt våra skidor när vi flyttade hit, som att vi hamnat på Mallorca, men visst fan är det snö här ibland, rätt mycket t.o.m…. Låten är fullkomligt tårdrypande för den som kan sin småfranska, men jag kunde inte låta bli. Det är ”Eddie Constantine & Tania – L’homme et l’enfant”, som pappa köpte som singel när man var liten, spelades flitigt på den stora grammofonmöbeln, där det fanns ställen som Hilversum, Motala och BBC på. John Wayne måste ha varit USA:s svar på den gode Eddie, men Eddie kan sjunga om att han gråter när han letar efter den blå fågeln som barnet frågar efter. Det gjorde inte Johnnie…

http://www.zigge.se/jul2009/

Och så – till alla er som missade filmen jag gjorde för någon vecka sedan så rekommenderar jag att trycka på länken, så går rullen ”Re-Joyce” igång – http://www.zigge.se/jul2009/ Jag är väldigt förtjust i att titta på den där snön som faller över Gotland, med speakerrösten till, nästan transcendental. Några tyckte att detta julkort var lite väl ledsamt, men det var alltså vare sig ett julkort eller ledsamt. Det handlar bara om vad som händer om man lever ett liv utan passion… Att tycka att det kul att finnas till på vår snurrande planet kan räcka långt som passion, man behöver inte göra det så mycket mer komplicerat. Det ska vara Shockwave plug-in installerat men det ska funka per automatik men annars finns hjälp här (och även på webbsidan):

Download/Ladda hem Shockwave Player (PC/Internet Explorer) (PC/Firefox)  (other versions)     
Download/Ladda hem Re-Joyce Projector (PC) (Mac)

Photo, editing & programming by Zigge Holmgren.   Soundtrack from the movie ”The Dead” by John Huston, his last. Troubleshooting: It’s recommended to use a resolution of 1280×960 px and IE (for PC) or download the Shockwave plug-in for your specific browser & OS (see above).

HOME

Re-Joyce!

RE-JOYCE!One by one, we’re all becoming shades. Better to pass boldly into that other world, in the full glory of some passion, than fade and wither dismally with age….    /…/

Läs mer   (se filmen…)

Mitt liv utan mig

sänghimmel 1

Jag vaknar och upptäcker min egen sänghimmel.
Jag ser mig omkring. Universum som ser sig själv…

Det betyder att jag också är Gud. Och du.
Och det gör det hela mycket enklare…

Varje utsnitt av tillvaron innehåller all information om resten. Jag är allt det här men är samtidigt inget av det. En sten verkar livlös men innehåller kunskap om hur allt började. Och om hur allt ska sluta. De stora sanningarna är så små. Livets gåta, lösningen står på baksidan…

Fortsätt läsa Mitt liv utan mig

Den svartvita tiden

gorskij_6I gamla svartvita foton från förra sekelskiftet tycker vi oss uppleva en viss mystik, det känns väldigt avlägset, de verkar ha gått fortare och rört sig knyckigt som man kan se på film. Speciellt på porrfilmer från denna tid, full rulle, och nu är alla döda. Vet inte varför det känns extra vemodigt att just porrskådisar dött och ligger som skelett i mörka gravar… Allt det där känns som en annan dimension. Det har blivit en stiliserad illusion så pass verklig att man har svårt att tänka sig sina gamla förfäder som annat än svartvita i ett svartvitt liv. Jag är född på den tiden. Tiden känns filtrerad som i en bruntintad rysk dokumentär, och alla som levde då verkar lika opersonliga och alla deras liv smälter ihop till ett silversvart poserande utan känslor, ingen argsinthet, ingen överdriven glädje, inte det förbannade amerikanska leendet med en massa vita tänder, bara en nollställd tom blick in i linsen, alldeles stilla för att inte bli suddig för framtiden. Svårt att ta på allvar ibland, liknar mest en barnboksvärld där någon fenedrintokig Farbror Blå klippt silhuettfigurer i svart papp.

Fortsätt läsa Den svartvita tiden

Brända av solen


Den där varma dagen. Man bränner fötterna på cementtrappan. Det går inte att hålla i järnräcket. Det verkar vettigt att åka med hunden till havet. Efter att ha arbetat oss igenom gräs lika högt som oss själva, efter allt regnande, går vi utmed den nyupptäckta stigen utmed klintstupen i ett slags dinosaurielandskap, irriterar det mig lite att jag tänker på Fem-böckerna, de där som bara åt jämt…

Värmebölja, ett vackert svenskt ord, ett tillbakalutat kaos. Folk som svettas börjar plötsligt prata med helt okända och slutar för ett ögonblick att oroa sig för den annalkande katastrofen, den stora kometen…  Vi plågar oss i solstolar och på stranden, drar in sommaren genom huden. Vi ackumulerar. Bränner in minnen. Barndomens somrar har man hela tiden med sig och drar sig lätt till minnes hur man naken slängde sig från sängen direkt in ett par shorts och sen var man indian och sköt blodiglar med luftgevär. I ensamheten med geväret blev det sen ett par humlor, slutligen en gråsparv… Ett nådaskott i huvudet. Barnvakten kom på mig. ”Du skjuter väl inte fåglar???”. Inget mer luftgevär.

Fortsätt läsa Brända av solen

Leftover Art

post-dinner-olja-soya-varrulle-090530-x450

Förut när vi inte hade diskmaskin kunde man se intressanta formationer flyta upp till ytan, gamla matrester, citronskivor, olja och tomatsås som gör mönster och de alltid lika intressanta fimparna… ofta förbannat snygga små inramningar där i diskhon. Förklarade detta ofta för folk, med varierande framgång, men det blev inga bilder. That time is passed. Nu har vi diskmaskin, och det blir inte längre någon automatkonst. Men det finns också tidigare stadium i denna process. Uppläggningen av maten på tallriken ska vara aptitretande men är helt ointressant som slumpkonst. Det där tillrättalagda saknar det informella, det oväntade, som jag är på jakt efter. Många vackra saker saknar bestående värde mer än för stunden, som solnedgångar, nysnö en morgon när man tassar barfota efter tidningen i ett blått sken, och blommor. Men – efter middagen, tallriken med lite matrester, genast intressantare.

Fortsätt läsa Leftover Art

Långsamma bilder – sidor ur en pekbok för vuxna

Det finns för mycket bilder. Två i plånboken hade varit lagom. Eller att en dag hitta några av farfars gamla fixgulnade foton från ens barndom på vinden. Det finns en märklig vemodig längtan i det där förvittrade, som en död som drömmer. Som en fotostatkopia på livet. Eller den ryska filmen… Tog några långsamma bilder på temat idag. Det blev rätt mycket Tarkovskij… Livet ser hopplöst ut i Technicolor.

Fortsätt läsa Långsamma bilder – sidor ur en pekbok för vuxna