Kategori: Foto

På tal om passfoton, part III.

Hemingways passfoto 1923


Detta är Ernest Miller Hemingway, född 21 juli 1899, Oak Park, Illinois, USA. Året då bilden togs är 1923, Ernest är 24 år. Han har 37 år kvar av sitt liv.  Han fick tre barn, med fyra fruar, hur nu det gick till. Ett barn lever än. Det har bara gått 112 år efter Gustav III blev skjuten på maskeradbalen. Men hans ansikte är modernt. Fotografen har använt sig av dagsljuset från ett fönster. Antagligen för att det inte är en professionell fotograf.  Ernest har ont om pengar, och det är säkert en kompis som tagit bilden med sin Kodak kamera. Tapeten bakom är sprucken på ett par ställen. Hans skjorta ser inte ut som en skjorta, det kan var barnets sparkdräkt eller frugans blus. Slipsen är antagligen ingen slips heller utan en bit svart kartong som fästes med en hårnål. Han är dock rakad, otroligt välrakad, det var något han hade råd med, och vattenkammat hår.

Ernest bodde vid tiden för fotot i Paris med sin fru som väntar barn. De bor i Quartier Latin och umgås flitigt med ”The Lost Generation”. Som vanligt i händelsernas centrum. De flesta har inte mycket till inkomst men Paris är vid tillfället ett bra ställe att bo på om man har dollar i fickan beroende på ett extremt bra valutaläge. Sålde E. en liten artikel till någon liten tidning i Staterna så kunde han och hans vänner leva flott på de pengarna i veckor. Är han fattig vrider han huvudet av duvor i Tulerie trädgården och slänger in dom i barnvagnen. Fem år tidigare hade han blivit allvarligt sårad i benen av granatsplitter i första världskrigets slutskede. Pengarna från försäkringen på 1.000 dollar gjorde honom till en rik man under ett års tid. Hans skada fick honom dock att inse att han inte var odödlig som man tror i den åldern. ”When you go to war as a boy you have a great illusion of immortality. Other people get killed; not you … Then when you are badly wounded the first time you lose that illusion and you know it can happen to you.”.

zigge ung & snygg, 1973

Här ännu en ung man, som läste allt som fanns att läsa av Hemingway. Zigge ska snart fylla 20 år, året är 1973.  Han gör allt the Hemingway way. Han har heller inga kalsingar, det hade han läst att Hemingway inte hade, även om det kanske nu var en av hans romanfigurer. Det var inte så noga.  Lägg nu märke till de liknande blickarna hos de två unga männen, hela ansiktsuttrycket. Det är något speciellt med blicken runt den åldern. Med det avslappnade ansiktet. Medvetet poserande. Till ens kommande skivomslag, möjligen bok. Man kan med fördel skicka bilden till älskarinnor i Italien och Tunisien. Men det är ljuset också, och skuggorna, lägg märke till detta ljus. Livet ligger framför en och allt är redan löst.

En tidig badrumsfotograf, out of context.

 Ernest Hemingway bakochframErnest Hemingway. ”Il faut d’abord durer”.


Ernest hade ett stort ärr i pannan han ogärna talade om. Det tillkom då han skadade sig allvarligt då han drog ned ett takfönster på sitt huvud i tron att det var toalettens spolningskedja som han drog i. Med tiden tilldrog han sig allehanda skador, då han som alltid drogs till händelsernas centrum med stor entusiasm. Man kan tycka att han var en man med tur, men så är sällan fallet. Som min salig far alltid sa – ”En god målvakt har alltid tur”. Min favoritscen med honom är hur han, förbjuden att delta i USA:s intåg i Paris, hyr en privatbil och själv kör in i Paris på sidogator förbi alla kvarvarande krypskyttar, tills han kom till det flottaste hotellet. Där hittade han cognacsförrådet och dagen efter när armén tågar in hittar hans bror en osedvanligt entusiastisk Hemingway på hotellet.

1954 överlevde han två flygplanskrascher (!!) med skadade njurar och lever. Han hämtade sig aldrig från dessa dock, och hämtade aldrig sitt Nobelpris samma år heller, av uppenbara orsaker förutom att han inte ville motta det; på grund av njurproblemen fick han högt blodtryck och medicinen han fick mot detta gav honom svåra depressioner. Han kunde inte längre skriva. Han drack allt mer och blev 1960 för första gången inlagd på Mayo Clinic i Rochester, Minnesota för avgiftning. Han var på kliniken 39 gånger och varje gång fick han elchocksbehandling. Hans favorituttryck var ”Il faut d’abord durer”, franska för ”det viktiga är att hålla ut”, men en morgon några dagar innan sin 62:a födelsedag hade han nått gränsen för sitt lidande och 2 juli 1961 tog han sitt liv med ett gevär. Hans intresse för boxning var det som minst av allt orsakade några skador. Nobelpriset skänkte han till Kubas folk.

 

FOTNOT:  Anledningen till detta inlägg var att jag hittade denna bild under sökning på Internet för Total Waste Of Time, mitt lilla globala projekt på www.totalwaste.org. Hemingway får nu bli hedersgäst där med sin bild! Denne mans böcker blev tidigt en stor inspiration för den unge man jag en gång var, redo att ge mig ut i världen. Jag hade sen en period med Charles Bukowski, som med fördel deklamerades på krogen, för att nu slutligen hålla mig till att kolla vädret i tidningen, egentligen mest hur det var dagen innan. Den övriga världslitteraturen klarade jag av redan i barndomen genom de genialiska Illusterade Klassiker i serieform. They just don’t do them anymore. Jag funderar på att läsa om Fem-böckerna faktiskt dock. Jag kommer dock aldrig att börja Twittra. Jag kanske har någon skada men jag begriper det inte.

The police shot me, guilty as charged.

I will never be the sameBilderna är tagna samma dag,  före och efter polisens kameraövergrepp. Behöver polisen fler skurkar att sy in??

Var och tog passfoto. Polisen ställde mig framför en apparat efter att min fru intygat att jag verkligen var mig själv – ”Var avslappnad, HELT avslappnad, låt det hänga bara!”. Allting sjönk ned i sin nedersta läge rakt framifrån, ungefär som en glass som smälter, lite vitare än blekt, gråskalans nedre toner. Missnöjd. ”Kan man göra om??!”… ”För mig ser du ut sådär” säger polisen glatt, ”Nu är du inte snäll…” försöker jag. Jag är allt annat än glad. ”Det ska ju vara NEUTRALT!” skiner hon upp i mitt ansikte. ”Är du nöjd med den?”. ”Jaaaa”. Guilty as charged. Gick hem och tog en bild bara för att kolla att jag inte såg ut som en överkörd grävling i ansiktet. Man saknar tiden då man bara behövde visa örat. Allt annat saknade betydelse. När folk dog i flygplanskrascher var det bara en massa öron på löpsedeln.

Jag photoshoppade mig själv till förra ID-kortet i 1700-talsstil med krås och hela baletten, ingen reaktion. Men bäst var ju Kjartan som körde med Nixon på ID-kortet och KOM IN i USA, då Nixon satt som president… Man minns när man var ung och passfotograferingen blev till något nästan högtidligt, själv blev jag vattenkammad alt. snaggad marine look, men det blev fint ändå, hos en riktig fotograf. Jag vet inte varför polisen tror så mycket på gråa lungmosbilder. NEUTRALT??? Även svarta blir gråa, snygga blir fula. JÄMLIKT!

Och nu är alltså passet klart, hämtat med viss tvekan. Samma polistjej igen.  Hon log gott redan när jag närmade mig luckan. Det var precis som jag trodde, grå pizza Neutrale, oigenkännlig. Jag sa att jag kommer ju inte in någonstans med det här passet, ja kanske i Grekland men.. Men aldrig i USA… ”Blir säkert portad i USA! Jag får söka asyl i Irak!!”.. Hon skrattade gott åt detta. ”OK, men visst är jag snyggare i verkligheten??”. ……… ”Näe…”…… ”Nu hade du chansen alltså, men sumpade det…”…. Hon skrattar otroligt mycket. ”Den skrattande polisen, det är ju kul”. Hennes kollega reagerar och säger åt henne att sluta att skratta. Det gör hon inte.  ”VI SES!.. OM FEM ÅR!!”… ”Jaha skönt, bara fem år. Kanske inte behöver resa innan dess”. Jag går ut..  Idag, några dar senare försökte jag få ut ett paket från DHL på en mack. Alla i personalen kom och kollade om det verkligen var jag på ID-kortet, till slut var jag jävligt tveksam om det spelade någon roll vem jag var… Med kommenteren ”Visst ser jag inte ut som mig??” funkar det nog med vilket ID-kort som helst. ”Ja det är fel namn också, liknar ju inte mitt alls!” kommer att hjärntvätta vilken dörrvakt som helst.

Fortsätt läsa The police shot me, guilty as charged.

THE LAWN

                                                                       TODAY'S PICTURE STORY

One of, well maybe our last pleasure in life, was now the innocent joy of smoking together in the garden. The house we rented offered a well maintained lawn framed by walls covered with a jungle of ivy, though it was tormented by a relentless sun. Later in the evening, sheltered by the dark and the tender cool of the night, we sneaked out, rolled, licked the glue and…  puffed away, under silence. After all, she was my wife. This carefree routine went on for several nights when one day,  the weed had turned yellow. It slightly horrified me as well as Barbara.

N O T H I N G   T O   I T   P I C T U R E   S T O R Y 

Preserve the moment

JFK och Jackie.
John Fitzgerald Kennedy och Jackie. Har aldrig sett denna bild förut. Vet inget om den. Det ser ut som en kappsegling. Om presidenten är med gissar jag på någon större världsomsegling, kanske från något av försöken att öppna en led genom nordvästpassagen.. i så fall tippar jag att det är utanför Boston. Kanske New York.

Jackie ser ut att sitta i en ganska obekväm ställning för att vara presidenthustru, trots en bra placering för hennes longdrink. Det ser ut som en ginger ale. Hon har dessutom bra koll på kartorna framför sig. En liten handväska, de vita handskarna prydligt placerade på den. Hennes skor ser inte speciellt marina ut. John F. har tubsockor if I’m any judge. Märkligt korta byxor. Men varför denna regisserade ställning hos Jackie. Kom att tänka på Havsfrun i Köpenhamn, men också Millais ”Nordvästpassagen”, där någon skeppare får tröst av en kvinna i samma ställning, undergivet på golvet. Helst hade jag velat att bilden var en renodlad familjebild, där de var sig själva, bortom plikten, men.. en bra bild är det hursomhelst. Mest intressant är varför man tycker att den är så intressant.  
.


Nordvästpassagen (1874), målning av John Everett Millais som skildrar frustrationen vid ett misslyckande att ta sig igenom passagen. Att ta sig igenom Nordvästpassagen var stort även på Kenndys tid. Många misslyckade försök från bl.a. USA:s sida. Man lyckades aldrig speciellt bra. Det blev en pipeline genom Alaska istället.

Att uppträda naturligt i skog och mark

Jag tog mig friheten att initialt citera direkt från Gubbkalendern Härjedalingar 2011
http://www.ranningsvallen.se/kalender.html


Gubbkalendern Härjedalingar görs av Ränningsvallens byalag. Gubbkalendern visar lättklädda, osminkade, gubbar i vardagliga situationer och i härjedalsk miljö fotograferade av Jocke Lagercrantz.

Gubbkalendern Härjedalingar 2011
Gubbkalendern Härjedalingar 2011 finns att köpa på olika ställen i Härjedalen och Östersund samt i Uppsala. Ränningsvallens byalag skickar även kalendern med posten till den som vill.  Gubbkalendern Härjedalingar 2011 visar arton nya gubbar och en yngling på tillväxt. Alla fotograferade av Härjedalens egen fotograf Jocke Lagercrantz.

Ränningsvallen ligger i västra Härjedalen, 760 meter över havet, intill Ränningsvallssjön. Det bor nio personer i byn och det finns fem gårdar. Gunnars ligger 7 km från Ränningsvallen. Sommartid finns en privat väg till Gunnars. Under vintern finns skoterled och skidspår dit. I Gunnars bor två familjer permanent. Det finns flera fritidshus i Gunnars. Gubbkalendern Härjedalingar Ränningsvallen-Gunnars byalag ger ut gubbkalendern Härjedalingar. Den har getts ut sedan 2004.”                   [slut citat]


Mina favoriter är nog 2008 och 2007 års kalendrar,  innan dess är det ju fusk med långkallingar! Det finns många pärlor i denna friska produktion, med självdistans, humor och uppriktigt mod. Det blir inte mindre bra av att det är, som de själva säger på webbsidan – helt vardagliga situationer.  Det är rörande och roligt. Det är norrländskt. Det är ingen turistbroschyr. Möjligen kan en och annan av det täcka könet lockas ut till obygden som ren bieffekt. If music is the food of love, play on! Den s.k avfolkningsbygden visar här prov på stor innovationsförmåga och initiativ, men kanske framförallt mod, tydlig eskapism och medvetandegörande diverterande sysslor.

Fortsätt läsa Att uppträda naturligt i skog och mark

I didn’t really say everything I said

Att ge sig på denna förbluffande reklam känns som ett bakhåll. Att ge sig på det överhuvudtaget uppfyller några av reklamens tänkta fallgropar – man pratar om det. Det finns fel och fel, men detta är ett dubbelfel. Att göra fel rätt är inte lätt. Det känns billigt men är väl helt i linje med Dressmanns profil. Att medvetet skapa dramaturgi genom att blanda rätt och fel är svårt.

Bortom sammanhang och logik blir vi mer mottagliga att lägga in egna begär. Vi fyller i luckorna själva precis som det passar oss. Filmer och bilder handlar sällan om det som syns, det är alltid mer en fråga om hur det känns mellan raderna. Mellanrummen berättar vi inte ens för våra partners.

Dessa bilder är sen länge uppköpta av någon. Antagligen av Paul McCartney eller Michael Jacksons morsa. Jag dunkar inte huvudet i väggen men kom igen –  ”It’s Only Rock’n’Roll”… hur fel kan man ha för att det ska bli rätt?? Rebellen i dig…. vad hände, men att vara rebell är en färskvara. Ungefär som Johnny Rotten, James Dean, Che Guevara, allt de ville var att få mycket brudar. De som överlevde undrar i hemlighet vad som hände med Cuba-Cola..

Kapp-Ahl?? Nä, tror rebellen dog samtidigt med solidariteten. Framtiden ska visa att jag och Yogi Berra hade rätt -”If you don’t know where you are going, you will wind up somewhere else”.

dagensmedia.se

Sylvie Guillem


.

Sen förra sekelskiftet blev kameran en naturlig del av målarens verktyg. Man behövde inte längre stå och frysa i vinterlandskapet, för att måla av tåget som kom inrullande då och då. Man kunde frysa ögonblicket istället. Dansaren Sylvie Guillem har breddat genren genom att som dansare kombinera detta med hennes fotograferande och skapat en serie lite ovanliga självporträtt för tidningen Vogue. Ovanlig därför att hon råkar vara både fotograf och dansare. De är roliga också. Hennes nakenhet är tvetydig men inte svår att ta till sig, men hon ser också ut att ha roligt. Det gör henne mer sympatiskt narcissistisk och kortar ned analysen betydligt.

Egentligen borde jag bjuda över henne till Total Waste of Time. Som patologisk narcissist skulle jag då påstå att jag är snyggare än hon. Det gör jag inte, hard act to follow. Men en kvinna sa en gång att jag hade snygga fötter. Jag lever på det fortfarande, nu trettio år senare. Det blev mitt bränsle för resten av livet och torde ta bort eventuella misstankar om mitt eget navelskådande.

Fortsätt läsa Sylvie Guillem

Psykopater & Tabasco

Såg den inatt igen. Innan jag gick ut på trappan för att röka. Den satt lite spretigt på andra sidan dörrfönstret, ute i kylan, och tittade in i värmen. Den fick mig att stelna till lite, något nedärvt. Hur fan orkar den?? Det har varit på gränsen till frost, men den håller ut. Historien börjar bli väl blödig. Är det inte lika bra att slå ihjäl den kan en eventuell betraktare tycka. Så att det blir ett slut på historien. Men jag har slutat med sånt. Jag kan heller inte bära in den. Det är ju fånigt. Den skulle inte trivas och sitta i soffan och se Kulturnyheterna med frugan.

Amygdala (latin corpus amygdaloideum) är två mandelformade delar av hjärnan, utgör en del av limbiska systemet, och tros ha en funktion vid uppkomsten av såväl fruktan som njutning och därigenom spela en viktig roll för patologiska tillstånd som ångest, autism, depression, narkolepsi, posttraumatisk stress och olika fobier. Information från yttervärlden – syn- och hörselintryck – kopplas i thalamus om till olika områden av hjärnbarken beroende på vilken typ av stimulering det gäller. Sedan analyseras informationen vidare i en serie stationer i hjärnbarken. Gäller informationen yttre hot kopplas informationen vidare till amygdala där allvaret i hotet bedöms. Information når amygdala även via en kortare och snabbare bana från thalamus. Från amygdala aktiveras dels områden i hypotalamus, som kontrollerar autonoma förändringar som pulsökning och handsvett, dels ett område i mitthjärnan, som kontrollerar försvarsreaktioner som orörlighet, flykt och försvar.    (Wikipedia)

Alla varelser är programmerade att undvika att dö till varje pris. I Sverige vill vi lagstifta om det. Fick mig att tänka på en creepy barscen i en film där en läskig psykopat tagit hela baren som gisslan och berättar för alla att de snart kommer att dö. Men den elake psykopaten som har knas på sin amygdala berättar att de som snortar wasabi, eller om det var att dricka en flaska Tabasco, kommer att klara sig några minuter till, inte bli skjutna genast. Och folk gör det förstås. Ingen vägrade. Efter förnedringen skjuter han dom. Spindeln utgör inget undantag. Den är ju inte dum, men kan inte bara lägga sig ner och dö. Men jag misstänker en viss depression. Tänk om den håller ut till jul och får höra sentimentala julsånger och se oss tralla och äta skinka… Den enda gång man inte skulle tveka att dö på fläcken är om det skulle rädda ens barn. Man tvekar inte en sekund. Sen kan man kalla det för programmering, hjärnfunktion eller inte.

Afterlife


Ofiltrerad slump, bitar av havsbotten från ekvatorn, som idag är Gotland, tillbaka i en pöl av vatten. Allt man går på är skeletten av djur som dött och sjunkit till botten för 400 miljoner år sen och bildat denna kalksten som här tryckts upp ur havet av kontinentalsockel förskjutningen. Hela ringmuren runt Visby, inget annat än ett oändligt antal staplade djur… Inte en vanlig knot som i Stockholm och övriga fastlandet, fritt från gnejs och granit. Vattnet vi får ur våra kranar innehåller också slam från dessa djur. De säger att det är nyttigt med detta basiska vatten. Surt vatten alstrar sjukdomar.

Fortsätt läsa Afterlife