Författare: Zigge

Till vardags konstnär och grafisk illusionist på POST-ART porträtt ateljé (www.post-art.se) och DNA-ART (www.dna-art.se). “När man minst anar det så går det som det går”. (Ingemar Johansson)

Just passing Africa down to the right

Sista färden med rymdfärjan. Ett 30-årigt projekt är nedlagt.. av Obama. Jag har följt detta på nätterna från Internets födelse. Kommit hem halvfull från krogen och suttit och småsnackat med kosmos, ett utmärkt sällskap, så länge man var unkis. ”OK.. I roger that. Disconnecting the module and switching over to.. Chianti!??”.  Anyway, nuförtiden verkar det bara vara jag som tittar, och OK, 5.000 andra, men det är allt, en handfull människor av alla med uppkoppling, som kollar på NASA TV{www.nasa.gov]. Man kan förstå att Obama lägger ned. Inger bryr sig, who cares. 

.

Idag dockningen med rymdstationen. De har kommit lite för tidigt, jobbat för bra, ahead of schedule. De ombord rymdstationen jobbar febrilt för att få alla kameror att funka. Ögonblicket är historiskt, oavsett hur många vi är som tittar. Detta ska förevigas! Kontrollen i Houston säger att de måste fixa ljudet innan luckan till färjan öppnas. ”It’s all you have to do”. Det ser ju extra panikartat ut när folk är på alla ledder. Upp och ner, flyger framåt och tillbaka. Ser man någon flyga förbi, vet hjärnan att det är knas. Jag tar bilder också. Skärmdumpar på datorn. Jag var nöjd med den första bilden på rymdfärjan. Knäppte den LIVE liksom, man är med, jag är en i teamet, precis som förr. Ljudet går på. Man hör allt extremt tydligt, och allt är i HD. Jag förstår att luckan har varit öppen ett bra tag och att de redan snackat… men plötsligt är de på väg ut.. man säger åt dom att backa… dom är inte klara än, dvs. kamerorna är ännu inte riggade men så…

Fortsätt läsa Just passing Africa down to the right

Världens bästa någonsin

”This must be the best video ever recorded. I’m very very touched. I actually cried out of happiness. It certainly made my day. /…/ Some minutes later… I have been thinking about it continously. It is probably the best film ever shot. I’m out of words…”.     Z.

Vad heter killen?? Måste emigrera.

Mr Walker i kampen mot det onda

När jag var liten hade jag såna där röntgenglasögon som Mr Walker hade, men de försvann. Farsan måste ha snott dom.  Men nu har ju alla tulltjänstemän såna. Finns väl redan som app till iPhone.. Det var OK när man var liten men idag verkar det småpervo att söka jobb på tullen. På fester ljuger de säkert… ”.. hej jag heter Pelle.. och är… tulltjänsteman… ehhh… ”.. håller ju inte. Men Mr Walker, Fantomen alltså, gjorde aldrig något konstigt i sin ständiga men ensamma kamp mot det onda. Det visste man ju.  Det var en bättre värld när ordet ”övervakning” var som att sova över hos någon.

Preserve the moment

JFK och Jackie.
John Fitzgerald Kennedy och Jackie. Har aldrig sett denna bild förut. Vet inget om den. Det ser ut som en kappsegling. Om presidenten är med gissar jag på någon större världsomsegling, kanske från något av försöken att öppna en led genom nordvästpassagen.. i så fall tippar jag att det är utanför Boston. Kanske New York.

Jackie ser ut att sitta i en ganska obekväm ställning för att vara presidenthustru, trots en bra placering för hennes longdrink. Det ser ut som en ginger ale. Hon har dessutom bra koll på kartorna framför sig. En liten handväska, de vita handskarna prydligt placerade på den. Hennes skor ser inte speciellt marina ut. John F. har tubsockor if I’m any judge. Märkligt korta byxor. Men varför denna regisserade ställning hos Jackie. Kom att tänka på Havsfrun i Köpenhamn, men också Millais ”Nordvästpassagen”, där någon skeppare får tröst av en kvinna i samma ställning, undergivet på golvet. Helst hade jag velat att bilden var en renodlad familjebild, där de var sig själva, bortom plikten, men.. en bra bild är det hursomhelst. Mest intressant är varför man tycker att den är så intressant.  
.


Nordvästpassagen (1874), målning av John Everett Millais som skildrar frustrationen vid ett misslyckande att ta sig igenom passagen. Att ta sig igenom Nordvästpassagen var stort även på Kenndys tid. Många misslyckade försök från bl.a. USA:s sida. Man lyckades aldrig speciellt bra. Det blev en pipeline genom Alaska istället.

The Baloney Theorem & Liston

Zegei Sodapopsky as young, Verona, Italy
”En eldfluga skimrade till. ’Såg du?’, ville jag säga, men jag var ensam”.   (Sodapopsky)


Zegei Sodapopsky, född 1 april 1937. Mystiskt försvunnen den 28 mars 1983 under oklara omständigheter, var en rysk-amerikansk banbrytande tonsättare, pianist och dirigent. Sodapopsky är mest känd för sina fyra pianokonserter, tre symfonier och omfattande säregna produktioner runt hans stora passion – The Baloney Theorem. En särling och ensam pionjär inom denna av samtiden ofta negligerade inrikting. Senare tolkad av bl.a. Allen Ginsberg och Philip Glass.

Modern var pianolärarinna och pappa slaktare varpå han tidigt lärde sig spela allehanda instrument, ofta vardagliga föremål och verktyg och som så småningom blev en av sin tids stora virtuoser på s.k. living instruments.  

Sodapopsky studerade musik vid bland annat konservatoriet i St. Petersburg och Moskva. Han flyttade till USA 1967 och återvände aldrig till sitt hemland, som dock alltid fanns närvarande i hans musik. Hans senare verk vittnar om hans ökande fascination för Choses qui se mangent, enligt många ospelbara stycken som Elégie pour Saucisses och Requiem de Macaroni Rapide. Idag har dock Sodapopsky rönt ett större intresse bland nutida minimalistiska tonsättare, och är kanske mest känd för hans triumferande Divertimenti sur une saucisse géante perdu.

Sodapopsky anses vara den siste kompositören inom den romantiska musikepoken. I hans musik återfinns starka romantiska känslosvall, en nästan obegriplig fixering vid The Baloney Theorem som förklaring och modell över kosmos tillkomst, kontraster, tekniskt svåra passager och influenser från såväl diversiv hissmusik som avancerad punktation. Hans pianomusik är ofta tekniskt mycket krävande, exempelvis L’amore delle tre salsiccia.  Sodapopsky var en tekniskt bländande pianist, men drog sig inte för att spela på s.k. containerfynd och ex.vis resväskor (!), där han med sin uttrycksfulla och patenterade Ready-Made instrumentering, och delvis säregna spelstil, framförde egna och andras verk. Hans stora händer är omtalade (kunde nå ett intervall på 13 toner).

 

Fortsätt läsa The Baloney Theorem & Liston

Marvin Gaye – Inner City Blues (1971)

The Rough Guide to Hawaii Chess

FRÅN MIN BLOGGSIDA PÅ CHESS.COM     

   or ”How I Learned to Love Bb5”

Our small group was called ”The Hawaii Chess Club”. We all had our moments when we played inspired chess… preferably drinking various sorts of alcoholic beverages while playing, it was in fact mandatory. We celebrated Bb5 and we built all the tactics around this move. We bent traditional square chess out of its dimensions, and when challenged by outsiders.. we normally lost big.  However, in our annual tournament on Innocent Children’s Day, we could at least beat eachother. I am still the undisputed and undefeated champ and holder of the world’s ugliest trophy (thank you Arne) since the tournaments stopped after my very strategic move here…  In lack of chess players in restaurants I started playing snooker, which somewhat actually involves thinking like in chess. I now wonder how snooker can be implemented in chess…

Fortsätt läsa The Rough Guide to Hawaii Chess

Att uppträda naturligt i skog och mark

Jag tog mig friheten att initialt citera direkt från Gubbkalendern Härjedalingar 2011
http://www.ranningsvallen.se/kalender.html


Gubbkalendern Härjedalingar görs av Ränningsvallens byalag. Gubbkalendern visar lättklädda, osminkade, gubbar i vardagliga situationer och i härjedalsk miljö fotograferade av Jocke Lagercrantz.

Gubbkalendern Härjedalingar 2011
Gubbkalendern Härjedalingar 2011 finns att köpa på olika ställen i Härjedalen och Östersund samt i Uppsala. Ränningsvallens byalag skickar även kalendern med posten till den som vill.  Gubbkalendern Härjedalingar 2011 visar arton nya gubbar och en yngling på tillväxt. Alla fotograferade av Härjedalens egen fotograf Jocke Lagercrantz.

Ränningsvallen ligger i västra Härjedalen, 760 meter över havet, intill Ränningsvallssjön. Det bor nio personer i byn och det finns fem gårdar. Gunnars ligger 7 km från Ränningsvallen. Sommartid finns en privat väg till Gunnars. Under vintern finns skoterled och skidspår dit. I Gunnars bor två familjer permanent. Det finns flera fritidshus i Gunnars. Gubbkalendern Härjedalingar Ränningsvallen-Gunnars byalag ger ut gubbkalendern Härjedalingar. Den har getts ut sedan 2004.”                   [slut citat]


Mina favoriter är nog 2008 och 2007 års kalendrar,  innan dess är det ju fusk med långkallingar! Det finns många pärlor i denna friska produktion, med självdistans, humor och uppriktigt mod. Det blir inte mindre bra av att det är, som de själva säger på webbsidan – helt vardagliga situationer.  Det är rörande och roligt. Det är norrländskt. Det är ingen turistbroschyr. Möjligen kan en och annan av det täcka könet lockas ut till obygden som ren bieffekt. If music is the food of love, play on! Den s.k avfolkningsbygden visar här prov på stor innovationsförmåga och initiativ, men kanske framförallt mod, tydlig eskapism och medvetandegörande diverterande sysslor.

Fortsätt läsa Att uppträda naturligt i skog och mark

I didn’t really say everything I said

Att ge sig på denna förbluffande reklam känns som ett bakhåll. Att ge sig på det överhuvudtaget uppfyller några av reklamens tänkta fallgropar – man pratar om det. Det finns fel och fel, men detta är ett dubbelfel. Att göra fel rätt är inte lätt. Det känns billigt men är väl helt i linje med Dressmanns profil. Att medvetet skapa dramaturgi genom att blanda rätt och fel är svårt.

Bortom sammanhang och logik blir vi mer mottagliga att lägga in egna begär. Vi fyller i luckorna själva precis som det passar oss. Filmer och bilder handlar sällan om det som syns, det är alltid mer en fråga om hur det känns mellan raderna. Mellanrummen berättar vi inte ens för våra partners.

Dessa bilder är sen länge uppköpta av någon. Antagligen av Paul McCartney eller Michael Jacksons morsa. Jag dunkar inte huvudet i väggen men kom igen –  ”It’s Only Rock’n’Roll”… hur fel kan man ha för att det ska bli rätt?? Rebellen i dig…. vad hände, men att vara rebell är en färskvara. Ungefär som Johnny Rotten, James Dean, Che Guevara, allt de ville var att få mycket brudar. De som överlevde undrar i hemlighet vad som hände med Cuba-Cola..

Kapp-Ahl?? Nä, tror rebellen dog samtidigt med solidariteten. Framtiden ska visa att jag och Yogi Berra hade rätt -”If you don’t know where you are going, you will wind up somewhere else”.

dagensmedia.se

Sylvie Guillem


.

Sen förra sekelskiftet blev kameran en naturlig del av målarens verktyg. Man behövde inte längre stå och frysa i vinterlandskapet, för att måla av tåget som kom inrullande då och då. Man kunde frysa ögonblicket istället. Dansaren Sylvie Guillem har breddat genren genom att som dansare kombinera detta med hennes fotograferande och skapat en serie lite ovanliga självporträtt för tidningen Vogue. Ovanlig därför att hon råkar vara både fotograf och dansare. De är roliga också. Hennes nakenhet är tvetydig men inte svår att ta till sig, men hon ser också ut att ha roligt. Det gör henne mer sympatiskt narcissistisk och kortar ned analysen betydligt.

Egentligen borde jag bjuda över henne till Total Waste of Time. Som patologisk narcissist skulle jag då påstå att jag är snyggare än hon. Det gör jag inte, hard act to follow. Men en kvinna sa en gång att jag hade snygga fötter. Jag lever på det fortfarande, nu trettio år senare. Det blev mitt bränsle för resten av livet och torde ta bort eventuella misstankar om mitt eget navelskådande.

Fortsätt läsa Sylvie Guillem